Som jag skrev igår var jag alltså på min halkkörning igår som jag klarade! Det var faktiskt väldigt roligt och jag hade inte behövt oroa mig för den som jag hade gjort. Men jag har faktiskt gjort halkan en gång för 11 år sedan och då var det INTE roligt det minsta. På den tiden så hade inte dem bilarna man använde på halkan ABS broms så min riskupplevelse blev att jag spinnade av vägen, rev up en gräsmattta, upp på nästa väg och sedan spinna runt där. Sjukt illa med andra ord. Bilen snurrade runt as mkt och riskledaren var vansinnig att jag inte hade hållt 70km/h utan närmare 90 km/h. Igår var det dock kul- tack vare ABSen. Sedan fick man en hel del annan ögonöppnande info på köpet. Som t.ex att min astunga- mongo- väska som jag släpar på varje dag till jobbet och slänger in i baksätet på bilar väger närmare 300 kg vid en krock. Bye bye huvud alltså! Ska definitivt sluta upp med att lägga saker på baksäten. Sedan fick jag även en liten diss. Killen jag körde med var 19 år.  Han frågade om jag tyckte att det skulle bli kul att göra halkan och jag berättade då om historien för elva år sen.."ELVA ÅR?!" utbrast han. "Vaddå hur gammal är du egentligen?" undrade han, med en onödig betoning på gammal. "Eh vaddå 29" sa jag. Det hade han inte trott vilket ger pluspoäng till darlingen för att han trodde att jag var yngre. Minus dock för det bestörta och för betoningen på gamla. Snyt dig i barnbidraget plutten! VAFAN 29 är väl ingen ålder?! Avslutade dagen med att fira mitt 2/3 körkort med min kompis fotbollsdomaren på "Bara Vi", där jag kunde beställa en HEL kastrull med musslor till bara lilla 29 åriga mig. ;)

Ingen i min omgivning skulle beskriva mig som blyg. Tvärtom. I vissa situationer dock, situationer där man är  i en ny miljö, är det ju dock vanligt att bli blyg/ osäker och då kan även jag bli lite blyg.

Sitter nu och väntar på att få göra halkkörningen. Tog mig hit en timme före utsatt tid för att var säker på att hitta hit. Givetvis anlände jag först. Slängde av mig jackan, paraplyet och gick in på toaletten. Så hör jag hur folk börjar dundra in. Det dundrar högt. Tänker va fan är det en hel bataljong som kommit in i byggnaden eller?

Öppnar dörren. Japp! Ca 20 killar från militären, äldre så de måste vara yrkesmilitärer. Alla tystnar tittar på mig. Jag tittar på dem. Inser att en klunga av dem satt sig på min lilla markerade plats. Min jeansjacka ser liten och ensam ut, bredvid camouflage-grabbsen. Jobbigt. Måste gå fram och säga i hög stadig röst; "Ursäkta men kan jag rycka mina grejer kanske?" Ja självklart tycker dem, men du kan få plats här. Tack, men nej tack säger jag. Ska jobba lite, drar mig mot ett tomt bord. En kvart senare dundrar alla ut. Fan vad fjantigt egentligen. Jag hade ju inte tyckt att det var jobbigt om det hade varit 20 vanliga civila människor i lokalen, när jag kom ut ur badrummet. Men mötas av 20 militära män i uniform, nix inte bekvämt alls. Sjukt lättad över att dem drog och att jag nu kan få göra halkan med vanliga  personer. Personer i HM kläder och dyl. ;)

Eller varför har man så svårt att erkänna att man har fel? Varför envisas man ibland med att diskutera och förklara sin ståndpunkt för andra som bara inte vill/kan förstå? Varför slösar man sin tid och energi? Och varför är det så att man alltid har någon motvalls jävel i sin omgivning som bara MÅSTE säga emot för sakens skull JÄMNT. Blä.

Vi bygger vår identitet genom en blandning av valda egenskaper och yttre attiraljer såsom, yrke, intressen, kläder och prylar.  Vi stämplar egenskaper som bra eller dåliga. Beroende på vad för identitet vi strävar efter. Egenskapen av att vara pratsam och social, kan av två skilda personer beskrivas som att; personen är trevlig och utåtriktad, eller uppmärksamhetssökande. Likaså kan man kalla en person för en livsnjutare eller bohem. Det hela beror på hur personen som dömer, själv värderar en viss egenskap. Och givetvis så värderar vi de egenskaperna vi själva besitter, för att bygga vår identitet, högre än andra egenskaper.

 Jag har funderat lite på detta.

Tänk om jag from nästa vecka skulle träna mer, se på sport ibland, vara mer fokuserad på måttlighet i mat och dryck, bli en morgonmänniska. Utstråla en mer naturlig look. Ha på mig mer jordnära färger. Bli mer av en pedant. Vem skulle jag vara då? Hur skulle andra se mig då? Skulle jag fortfarande vara en rockbrutta? Skulle jag/andra se mig som samma person eller som en helt annan person? Skulle jag må bättre/vara lyckligare/ bli deppad/känna skillnad alls? Skulle dessa ändringar påverka hur andra uppfattar mig? Ja förmodligen. Men kan vi vara säkra på att den bilden andra har om oss, är samma bild som vi själva har om oss. Lite sugen faktiskt på att göra ett litet experiment och göra en liten personality change, ett tag, bara för att se hur andra reagerar..

Mina senaste måndagar har varit så usla. Det har varit såpass att man tänker ska HELA jävla veckan suga såhär? Igår dock bröt jag trenden med att partaja loss i Gamla Stan.  Finns få saker som kan bli så kul som ett lite halvt oplanerat partaj. Det kanske är det som är hemligheten, i att få till en bra vecka. Roligaste grejen som kom fram under kvällen var att en av mina kollegor är släkt med en av våra största dansbandsstjärnor.  Och detta kom fram under en lekomgång av "jag har aldrig". Det intressanta med den leken är (förutom att det är extremt pubertalt) att dem flesta som leker den inte verkar ha förstått att  lekens poäng är att få reda på saker om andra. Istället tar dem det som en chans att få berätta om saker som dem vill ska komma fram. Sexuella eskapader till exempel. Hehe en hel del kul vet man nu om andra. Så partaja på måndagar, men låt bli "jag har aldrig leken". I allafall om du är ute med kollegor, eller gör som jag; Se till att var nyktrast  och nej DRICK inte på all crazy shit även om det är sant ;)

Fikade idag med mamma på ett café och noterade då att min all time favorite lärarinna på gymnasiet var där. Hon var inte bara min favorit utan hela klassens. Det som var riktigt synd, var att hon inte verkade inse hur omtyckt hon var. Jag kommer ihåg att när jag tog studenten gick jag fram till henne och sa att hon hade varit min bästa lärare, men hon svarade mig lite hånfullt något i stil med att idag säger ni det till alla. Jag tog illa upp, men insåg sedan efter några år att det var hennes sätt att vifta bort en komplimang som förmodligen satte hennes egna dåliga självbild i fokus. Min lillasyrra går idag på samma gymnasieskola som jag gjorde, men det är en hel del år mellan oss. Vi pratade lärare och skola en dag och förvånades båda av att hon var kvar min favvis lärarinna! Men det var inte det som var det mest underliga. Hon var numer den mest oomtyckta läraren på skolan. Känd för att vara jätte elak. Lillasyrrans tes var att hon nog hade blivit förstörd av alla jävla elever som var skoltrötta små svin och jag köpte förklaringen. För ett tag sedan satt vi och pratade återigen om denna lärarinna och jag berättade mer utförligt om hur grym hon hade varit och alla roliga skämt hon hade berättat och saker hon hade gjort. Lillasyrran svarade att hon fortfarande gjorde samma saker. Dessa saker däremot verkade dem inte alls uppfatta som coolt, utan som oproffsigt, tråkigt och töntigt. Kan det vara så att vår perception av andras agerande helt enkelt kan ändra sig så radikalt från år till år? Är det så att nästa gång jag sitter och dissar en föreläsning eller ett seminarium som tråkigt och kasst har det i själva verket ansetts som lysande av andra innan. Är helt enkelt gårdagens hjältar, morgondagens töntar?

"Ska vi ha med oss paraply?" kan jag fråga. "Paraply?" svarar pojkvännen. "Nej det behövs inte". "Vaddå regnar det blir vi blöta." kan han tycka. "Eh ja". Det är just det som är min poäng, med att fråga om vi ska ha med oss paraply eller inte. Egentligen är det fel formulerat av mig. Det jag borde säga är; tror du det kommer regna? För om svaret är ja, då TAR jag med mig paraply för att just det jag vill inte bli blöt. Sminket ryker och nej, kajal och mascara gör sig aldrig bra efter en regnskur. Grabbar däremot verkar aldrig ha problem med regn, och tar aldrig med sig paraply. Inte ens om det regnar när de går hemifrån. Däremot kan dem gärna gå under paraplyet, bara de 1. slipper vara den som håller paraplyet och 2. slipper bära på paraplyet. Jävla märkligt när de kan vara på gymet och lyfta tyngder för glatta livet. Vafan är grejen med att inte orka bära paraplyet?

Lördagen har dock fortskridit utan regn och utan något större partajande, men lite gott chillande på takbaren samt lite skräckfilmer. Även storasyrran har visat prov på total brist att kunna planera. Hon ringde igår och meddelade att hon skulle komma upp till min hemstad för att hälsa på pappa med kidzen. "Ja hoppas vi kan ses", sa hon och berättade om sina planer för dagen, utan att ge någon som helst ungefärlig tid till dessa planer. Och ja då går det som det går. Inte alls med andra ord.

Smet iväg lite tidigare från ett möte för att hämta lillasyrran och hennes kompis på stationen och guida dem tillrätta. Dem var söta med den typiska entusiasmen av; "Åh ensamma i en egen lägenhet i en annan stad." Dem hade packat sinnesjukt mycket och jag förundras över hur man kan orka släpa med sig så mycket saker. Lillasyrrans väskor vägde lätt 20 kg. Dem åkte med mig in tillbaka till stan och jag tänkte att jag bjuder dem på lunch innan jag återgår till jobbet och dem till deras shopping runda.  Så vi gick in på ett Wok ställe i närheten där jag arbetar.  Jag kände igen servitören, då jag har lunchat där några ggr. Vi sätter oss och väntar på maten. Min lillasysters kompis har en huvtröja på sig med deras gymnasieskolas logga på (som för övrigt är min gamla gymnasieskola oxå.) När servitören kommer med maten ser han loggan och säger skit sur, med höjd röst. "XXX är den sämsta jävla skit skolan i hela Sverige." Han höjer rösten lite väl högt och lillasyrran och hennes kompis tycker det är obehagligt. Så fortsätter han att gå och svära över det här. Så jävla märkligt! Vilken idiot. Jag blev jävligt lack och svarade honom iskallt med att: "Det tror jag knappast det är där eliten fostras." (Det sa jag mest bara för att jävlas lite för så är det inte, men många rikemanskidz går där och jag förmodar att det var det som störde honom among other things.) Vilket  givetvis gjorde honom ännu mer arg, men även lite paff. Jag menar vafan tror han?! Tjejerna han gastar på är små brudar medan han själv är närmare 30. Get a grip! Det är inte skolans fel att han hamnade på wokhouse, det är nog hans eget. Jösses.