Träffade min polare/kollega för att äta lunch idag och allmänt bara snacka skit om livet. Ganska snart kom vi in på budgetresor och vilka sorts galna resor man varit på och framförallt  galna ställen man tvingats bo på. Han bräcka mig stort (sova i ett ihoprasat tält i gyttjan medan regnet faller in tar nog priset), men det finns en hel del vidriga vandrarhem också. Själv var jag tvungen att bo på ursunkigt vandrarhem i London (där vi var på studieresa), där rummet hade en heltäckningsmatta som var smutsigare än marken ute och där det var fuktigt och iskallt. Att vi var åtta brudar med gigantiska resväskor gjorde det hela inte bättre, jo samt en enda lampa i taket. Synka det när alla kommer hem olika tider och tänder lampan till de andras stön och svordomar. Jag  behöver knappast efter denna beskrivning av rummet gå in på hur toan och duschen såg ut, men oavsett så var man ju tvungen att använda dem. Duscharna var träbås som såg ut som omklädningshytter, tre bredvid varandra. Och givetvis var de unisex. Så en kväll när jag står där och duschar så ser jag att någon sticker in handen under dörren från det andra båset med en kamera. Jag skriker "vad i helvete" sliter på mig en handduk och sparkar upp min duschdörr (very die hard och rock n´ roll). Sedan tar jag och bankar och sparkar på båset bredvid. Givetvis svär jag och har mig oxå. Dörren öppnas av en kille som gick på min kurs och är  liten, smal, kort och såg helt vettskrämd ut. " Vad fan håller du på med?" säger jag. "Va?" säger han och ser helt oförstående ut. "Ge hit kameran innan jag lappar till dig" säger jag. "Vilken kamera?" säger stackaren och ser grymt olycklig ut. "Kameran som du precis filmade med" säger jag. " Jag har ingen kamera säger han" och flyttar på sig så att jag har full insikt  in i båset och ser att mycket riktigt det har han ju inte. Då inser jag att den här filmande saten förmodligen stack in handen först under hans bås och sedan därifrån även vinklade in den under mitt bås. "Jaha!" säger jag "ja då var det väl inte du då", fortfarande med en skit sur ton, "men någon vinklade in en kamera från ditt bås så det är inte så konstigt att jag trodde att det var du" . "Jaha, förlåt att jag skrek på dig då" sa jag fortfarande skit sur och vände på klacken och gick. Det behöver nog inte tillläggas att killen efter det alltid undvek mig och såg skiträdd ut närhelst jag heja på honom. Jag säger bara det INGA vandrarhem om jag kan undvika det.

Varför: kan inte turisterna som kommer till STHLM förstå att de ska stå till höger, på rad efter varandra, på rullbandet/rullrappan? Jag menar om alla andra står till höger framför och bakom dem så tycker man att detta borde vara en tillräcklig stor HINT. Kör inte dessa människor? Ser de att alla bilar är parkerade på en sida så är ju det trots allt en vink om enkelriktat. Samma sak när de stiger ur tunnelbanevagnen, de tar ett steg fram sedan tvärnitar dem och ska kolla skyltar! Gå framåt tack så att även resterande passagerare kan få gå av utan att riskera att frontalkrocka med dessa människor och sedan ha någon bakom en som trampar av en halva hälen. Skulle dessa personer köra in i en rondell och sedan tvärnita och börja kolla skyltar?! Som om detta inte skulle räcka för att vi andra stackare ska anlända på våra destinationer helt irriterade och helt slut,  så använder en chockerande stor del av befolkningen ingen deo! Katastrof. När man väl klämt in sig på något färdmedel tillhandahållet av kollektivtrafiken så ska man behöva sitta och lida för att andra personer våldsamt missköter sin hygien. Addera några stackars skrikande ungar, några snorungar som ska spela musik på mobilens högtalare samt någon jävel som vill kolla in alla sina ringsignaler på mobilen och så undrar jag hur man har mage att klaga på bilköer. Koppla på AC:n, sätt på skön musik eller en talbok, och framförallt njut av att du inte sitter fast på hell-train/hell-bus. När jag har bil är detta exakt det jag ska göra.

Hur i hela fridensnamn lyckas vissa sova på X2000? Som den frekvente resenär jag ändå är skulle man kunna tro att detta är en talang man med övning kan lära sig, men ack nej, det måste vara en medfödd gåva somliga besitter. Jag har försökt otaliga ggr, samtidigt som jag avundsjukt ser alla sova dem där extra timmarna man trots allt kan tjäna in genom att just ta tåget och inte flyga. Jag lyckas bara inte! Detta trots att jag reser första klass med stora säten och har musik på för att inte störas och kan vara helt koma trött.  Men oavsett position man intar (vanlig, ihopkrupen, skräddarställning, halv skräddarställning, halv hängandes ner från sätet), så är det bekvämt i ca fem minuter. Sedan har man armstödet som sticker in i njuren, nacken vriden till en onaturlig sträckning, eller så känner man att blodet bara helt försvunnit ur någon arm/ben som man gärna vill kunna använda ett tag till. FAN säger jag bara!!

Söndagen började bra. Upp-piffad till tusen cruisade jag i affärer med bästisen "J", samtidigt som vi smuttade på varsinn iskaffe. Vi förundrades som alltid över att rean fortfarande hade något att erbjuda, ja iallafall för alla i storlek xxs. För oss andra dödliga som trots allt äter regelbundet fanns det inte mycket kvar att önska. Ibland önskar jag att jag oxå hade varit en sådan där måndags brud. Ni vet: "Åh nu är det måndag nu kan jag äta igen", men pga noll självdisciplin och en överdrivet lagd stolthet i att jag är en njutningsmänniska á la rock n roll brud, är det tyvärr en ren och skär omöjlighet. Men vad pengar jag hade sparat! På mat, snacksorgier framför dvd:n och alla schyssta reakläder. Efter en skön dos good old fashioned tjejsnacksstund blev jag upphämtad av pojkvännen och åkte till honom. Väl hemma beslöt vi oss för att vi skulle gå ut med "monstret". Nu hade pojkvännen faktiskt varnat mig dagen innan när vi hade sett två måsungar att man skulle akta sig för att inte bli attackerad av mamman. Men som den sanna city chic jag är trodde jag ju att han skämtade. Så medan vi går så ser vi dem där måsungarna  en bra bit ifrån oss. "Kolla" säger jag lite ironiskt "tror du vi blir attackerade?" när helt plötsligt från ingenstans en stor jävla mås störtdyker mot oss. Jag skrek (sjukt brudigt). Pojkvännen hoppade emellan måsen och "monstret". Och ja "monstret" själv såg mest bara traumatiserad ut. Så lärdomen av detta alla är; att ser ni sådana där måsungsjävlar gå runt dem med mycket stora marginaler!

Det är trixigt att skapa en blogg halv fyra på morgonen. Så lika bra att lägga ner nu för det lär ju inte bli någon Strindberg text som kommer följa. Mission accomplished iallafall och jag som många andra är nu en bloggare.