Jag har ingenting emot OS. Däremot har jag aldrig varit personen som följer sport och OS är inget undantag. Det jag däremot har något emot är när hysterin smittar av sig i allt vardagligt. Plötsligt är det helt ok att mina kollegor sitter och surfar och kollar på tävlingarsstatus, istället för att fokuera på det vi arbetar med. Och alla förväntas tycka att det är lika roligt som dem. "Vet du vad det står?" frågar dem hela tiden, inklusive mig, vilket är jävligt konstigt för en blick på mig så ser man att jag inte är den sportiga tjejen. Men det räcker inte med det här, nej nej. Nu ska vi ha hela vårt gruppmöte i OS-anda och tillbringa fyra timmar på en idrottsarena och utöva FRIIDROTT! Helt sjukt. Alltså det kommer se ut som en blandning mellan Fonzies- och Drew Carry shows cast som springer runt där och bara allmänt gör bort sig, vilket i och för sig är skitsamma om nu alla tycker det är roligt, men vi få (eller är det bara jag?) vad fan ska jag göra? Bita ihop förmodligen, för jag kan väl inte sitta där och inte delta för då verkar jag ju bara extremt muppig och inte alls en "Team Player". Eller jag kanske kan fejka en skada.. den där "gamla knäskadan" jag fick eh förra helgen på löpbandet..?

Jag har ännu inte varit i USA, så  all min kulturella bild av USA är präglad av tv och film. Det finns givetvis en hel del jag vill se när jag väl tar mig till denna stora kontinent, men framförallt så vill jag veta: Går verkligen folk i USA omkring med skorna inomhus? Och om dem gör det, varför? Varför vill man släpa med sig smutsen in i lägenheten/huset?  Är det så kallt på golven att strumpor inte räcker? Är dem helt enkelt för lata för att orka ta av sig skorna? Gillar dem skitiga golv/mattor/ möbler och tycker att  det är värt att behöva städa och moppa trippelt så ofta bara dem får behålla dojorna på?  Eller är det för att alltid vara redo för en fast get away? Jag kan nog inte tänka mig något skabbigare än att själv gå in i lägenheten med mina dojor som jag gått omkring med hela dagen utomhus och väl hemma sedan slänga mig på soffan med skorna på, fötterna upp och kolla på tv. Blir dem inte varma om fötterna och vill ta av sig och lufta sina fossingar? Jävligt skumt.

Efter en underbar helg med pojkvännen i dekadensens tecken, var det dags att åka förbi återvinningsstationen för att slänga en och annan flaska, innan han skulle skjutsa mig till tåget. Återvinningskärlen var av en ny sort, större med dels större öppningar och med två öppningar. En uppe vid brösthöjd och en vid midjehöjd. Nu kommer det fina ser ni. Vid varje öppning vid midjehöjd, hade dem pedagogiskt klistrat en stor handikappssymbol bredvid. Varför?? Jag menar det är ju inte så att en person som sitter i rullstol skulle få för sig att tänka; "jo jag satsar på att pricka in flaskan i öppningen högst upp". Och vad tusan jag kanske känner för att slänga min skit i det nedre hålet då gör jag väl det. Det är ju trots allt SAMMA kärl så det är inte så att jag fyller upp det undre kärlet och sabbar för alla dem som inte når den övre öppningen? Jag undrar bara vad som är poängen med det? Givetvis finns det en poäng att sätta upp en sådan skylt vid vissa säten då det finns tröga människor som inte fattar att dem ska ta andra platser och lämna dessa fria, men vid en återvinningsstation? People, låt oss inte dumförklara andra!

Igår var jag på kafé. Jag slutar aldrig förundras av dem två typer av människor som går på kafé och beställer/jobbar bakom disken, det vill säga; dem som pekar och dem som talar.

Hon(bakom disken): Var det allt?

Jag: Nej, jag skulle vilja ha en tårtbit också.

Hon håller tången och tittar över kakorna och croissanterna på toppen av disken. Tårtorna och bakelserna är givetvis inuti kyldisken.

Jag: Mm jag skulle vilja ha den tårtbiten som är choklad varvad med en ljus créme och som har någon form av bär i sig. ( Det finns enbart EN tårtbit som passar denna beskrivning av två tårtbitssorter, där den andra är en rosa moussetårtbit.) Hon tittar på alla kakor på toppen av disken och letar.

Jag: Nej jag menar tårtbiten på tredje hyllplanen som är choklad varvad med ljus créme med någon form av bär inuti.

Hon böjer sig ner och tittar på hyllorna pekar på en gul bakelse: Menar du den?

Jag: Eh nej, jag menar tårtbiten med choklad på andra sidan, (och pekar nu  även på den).

Hon: Jaha den här? Och pekar på den rosa moussetårtbiten.

Jag: Nej den bredvid med choklad och créme.

Hon hoppar över den jag menar och pekar på en bakelse bredvid tårtbiten jag syftar på: Den här?

Vid det här laget undrar jag verkligen hur jävla svårt kan det vara? Och nej det är inte så att jag inte har förståelse för caféjobb. Jag har själv jobbat på café när jag var yngre och det var fan likadant då fast då stod denna typ av person på andra sidan disken och pekade hysteriskt.

Jag: Nej nu hoppade du över den jag menar.

Hon pekar på den rosa biten igen.

Jag: Stopp. Peka nu på NÄSTA bit. Den med choklad.

Hon pekar äntligen på rätt bit och säger: Jaha den här? med en förvånad ton. Jag fattar inte vad hon är så förvånad över då det är just den som passar in på min beskrivning.  Hur svårt kan det vara?

Barn är underbara och dem tänker för helvetes mycket mer än vad jag tror att dem gör. Jag har fyra syskonbarn och då vi inte bor i samma stad och städerna ligger ganska långt ifrån varandra blir inte besöken lika frekventa, som jag/dem ibland hade önskat.  Vi lever väldigt olika liv också. Jag är lite av familjens rebell, den typiska lillasystern som gör vad fan hon vill och går in aktivt för att ha roligt. I work hard- play hard. I min ålder (som jag förövrigt inte anser vara gammalt alls) så var mina syskon redan sambon och hade barn på väg. Och så har det väl varit nu för dem de senaste tio åren. Dem anser väl att det är steget jag bör ta så småningom och ja förmodligen, men jag ser inte hetsen än. Jag har lite drömmar kvar som jag inte levt ut riktigt ännu...  Och under dem här tio åren så har det ju varit ett och annat förhållande, för min del. Mitt äldsta syskonbarn kommer fortfarande ihåg mitt musiker ex som dem träffade några ggr och ja nu i julas fick dem träffa (nya)pojkvännen och för bara några veckor sedan kom jag ner med en ny kille. Deras morbror! Haha det är verkligen inte så dramatiskt som det låter, utan jag och min svägerskas lillebror bor numera i samma stad och är jämngamla och blev kompisar. Vi kan kalla honom; Hammarby, då han förmodligen är ett av deras allra största fan. Så jag föreslog att vi skulle ta en tripp ner en helg och hälsa på våra respektive syskon. Jag tänkte inte mer på detta, men mitt äldsta syskonbarn verkade tydligen tycka att detta var mycket mystiskt. Så på lördagen när vi skulle till stranden så frågade han mig; ”Har du skilt dig från din man igen?” Ha ha. Jag blev lite tagen på kanten. ”Eh nej det har jag inte. Han finns fortfarande kvar, men han följde inte med den här gången.” Han tänkte på detta, verkade inte helt övertygad. Så sa han; ”Men hur känner NI varandra då?” ”Jo, sa jag, du vet ju att jag flyttade till din morbrors stad och så lärde vi känna varandra.” Mm det verkade väl ok, tyckte han. Jag berättade detta på kvällen när alla vi syskon (även min storasyster med familj) var samlade och alla tyckte att det var väldigt roligt. Min svägerska sa att ja det var ju kanske inte så konstigt jag har ju haft nere några stycken. Tja jag har ju bara haft med mig två på besök, vet inte om två räknas till ”några stycken”, men allting är väl relativt. Det som är lite märkligt är att Hammarby hade ju nere sin dåvarande brutta för ett halvår sen kanske, men nej nej där var det inga kidz som frågade om han hade skiljt sig.  Jag är väl lite stämplad kanske att ha för mycket av pappas gener.  En gång när jag var i tankarna på att göra slut med musikern, sa någon till mig, (kommer inte ihåg om det var syrran eller en kompis) att: ”Kom ihåg gräset är inte alltid grönare på andra sidan.” Jag säger: ”Nej förvisso, men ibland är det sjuhelvetes roligt att byta trädgård! ;)”. Och är det inte bra, varför lida? Plus det kanske resulterar i att man får behålla hela pralinen. ( Se inlägg ”Han tog upp kniven” så förstår ni.)

Semestertiderna börjar lida mot sitt slut. Sorgligt, tycker dem som har haft semester. Jag har inte haft någon semester, men jag tycker ändå att det är galet sorgligt, för detta innebär att the freaks are back! Vilka är då dessa freaks? Jo då ni vet vilka dem är. Dem finns på alla arbetsplatser:

1.Dem där jobbiga jävlarna, utan socialkompetens.

2.Besserwissrarna som måste hävda sig.

3.Dem som bara måste hävda sig fast de egentligen är helt inkompetenta.

4.Dem som har tittat för mycket på tv serier och tror att arbetslivet konstant är en maktkamp och ett spel och går runt och säger: "Du måste lära dig spela spelet".

5. Rövslickarna. Dem som på mötena säger: "Jag tycker att det är jättebra att du tog upp detta, för att det är en väldigt viktig fråga att behandla". (Till chefen som just berättat om något)Jag menar Hallå?! Vi är kallade på möte, chefen kommer förmodligen ha tänkt till och ser till att agendan är fylld med väsentliga punkter, bör vi bli förvånade och hylla chefen för att hon/han tagit upp något viktigt?

6. Dem där falska jävlarna som snackar skit om en bakom ryggen av anledningar man inte själv har förstått än, men som alltid ska klämma till med en komplimang när dem ser en: "Har du gått ner i vikt?" (när man sitter och trycker i sig en kanelbulle) eller "Vad fin du är idag, ska du någonstans särskilt". Bara så att man ska förstå att man annars tydligen ser ut som skräp. Eller en annan klassiker: "Vad fin den där xx är, ja jag skulle ALDRIG ta på mig något sådant, men på DIIIIG passar det jättebra". Det här är dem jävlarna som jag hade bitch-slappat upp på krogen, men i yrkeslivet, proffesionell som jag är, så ler jag bara lite hånfullt och säger: "Tack, nej jag har inte gått ner vad jag vet, är inte så fokuserad på min vikt som VISSA är", eller "Jasså tack, ja jag trivs jättebra i XX tror dem flesta passar i det man måste bara se till att vara ung/smal/ ha bröst" (ja jag drar till med det dem inte har) .

7. Idioterna som drar skämt som är sexistiska/rasistiska/ homofoba etc. Det här slutar alltid i en debatt där jag hänger ut jäveln och säger högt: "Inte visste jag att du avskydde homosexuella (eller vad det nu är)?" Alla vänder sig om och tittar, idioten skruvar lite på sig. "Nej nej men det gör jag ju inte" generat svar. " Nähä vilken tur! För så som du pratar och skämtar kan man verkligen få den bilden av dig och det är ju jättesynd, eller hur?! Om det nu inte är sant?!" Så tar man sin kaffekopp och går. BLÄ!!

Tur att man har schyssta kollegor också! Kollegor som tycker man är lik Gwen Stefani...;)

Hade ett långt telefon-maraton-samtal med bästisen "J" idag. Vi pratade om allt möjligt och kom då även in på ett av våra favvo ämnen som är; "saker vi tycker fruktansvärt illa om hos andra". En av dem här sakerna är, när vissa människor är sådär småsnåla. Ni vet sådär ogenerösa. Personer som kan tycka att det är helt ok att man själv bjuder gång på gång på allt möjligt, men själv har dem svårt att dra upp plånboken för minsta lilla och gör dem det äntligen någongång blir det på sin höjd en vanlig kaffe. (Fast är det inte dem som betalar så beställer dem från hela menyn stor latte, kakor, mat, etc). Jag anser själv att jag inte är snål, men har man en sådan här person i sin närhet, så blir man tillslut så jävla arg att man själv börjar bli snål mot den här personen. I och med att vi kom in på det här samtalsämnet, kom vi onekligen även in på mitt musiker ex, som jag hade ett förhållande med ett tag. Han var precis såhär småsnål. Men det var inget som märktes med en gång. Det var mer något som sakta visade sig under förhållandet. Jag reflekterade inte så mycket över det i början, men sakta men säkert började jag irritera mig över sådana saker som att han aldrig hade kontanter på sig utan bara kort och att han givetvis alltid valde dem fiken med kontantbetalning. "Oj då, tar dem inte kort här" kunde han säga och jag kände för att svara "Nej ditt jävla stolpskott dem har inte tagit kort dem andra tio ggr vi har varit här heller, det kanske kan vara en hint!" men istället vill man ju inte vara snål själv så jag sa: "Det är lugnt jag har kontanter jag kan ta det." Men när  sådana här episoder upprepar sig, blir man ju förbannad. Han jobbade trots allt  och jag pluggade och jobbade extra. Så då började jag tillslut säga saker som: " Nähä du har inga kontanter, jag har inte så mycket på mig heller så du får väl gå och ta ut i automaten." Fast samtidigt blev ju jag då på ett sätt jag egentligen inte ville vara. Självklart ville jag inte att han skulle betala för mig varje gång, men någon schysst varannan gång variant, borde ha existerat. Det här var inte enbart det som gjorde att jag la honom på ex högen, men om man säger såhär det där småsnåla beteendet för ofta med sig en hel del andra osexiga egenskaper. Och dem tillsammans var varför han kasserades till ex högen. En historia speciellt, kommer jag alltid att minnas och är väl värd att berätta. Han hade fått en stor ask jättedyr choklad av sitt jobb i julklapp. Jag är inte överdrivet såld på choklad och blir jag sugen är det oftast på den billiga varianten. Jag hade väl tagit en sex bitar totalt av femtio under två veckors tid. Mest till kaffet. Men så en dag blev jag helt toksugen på choklad, så jag sa "Åh du har ingen choklad kvar möjligtvis? Jag är jätte sugen på choklad". Han tittade på mig och sa: " Jo jag ska kolla" gick fram till skåpet, öppnade den, kollade i asken och sa: "Jag har bara en kvar". Jag vet att det är ofint att ta någons sista av något, men för fan jag var ju hans flickvän och jag brukade aldrig ta hans godis, så jag sa: "Ja men kan inte jag få den". Han tog upp pralinen, la den på diskbänken och samtidigt som han tog upp kniven sa han: "Nej du kan inte få hela, men vi kan dela". Så delade han den. Pralinen! HELT sinnessjukt?! Vem fan gör en sån grej?! Jag var mållös. Han stoppade snabbt i sig sin halva och såg jättenöjd ut. Om man säger så jag hade vid det här laget tappat lusten rätt så rejält för choklad och för honom med för övrigt. Så ett tips till alla er därute. Vill din partner ha den sista pralinen, ge henne/honom HELA. Det kan vara det som gör att du inte hamnar på ex högen ;).

Ibland förundras jag över varför vissa människor blir så glada över händelser, som på inget sätt berör dem positivt utan tvärtom bara kommer försämra deras tillvaro, ett tag iallafall. På mitt jobb, på den årliga sommarfesten närmare bestämt, berättade ett byggbolag att dem skulle bygga till en våning på vårat kontorshus. Väldigt många tyckte att detta var "jättebra". Varför?! undrade jag. Vad är det som är så bra med det här, för oss? Det är ju knappast så att vår våning kommer flytta upp till den högsta våningen och få magnifik utsikt? Plus att det säkert kommer ta skitlång tid (hittils är det estimerat till 2010, Yeah right) och det kommer bullra och vara ännu sämre kontorslandskapsmiljö än vad ett kontorslandskap redan är. Och alldeles säkert kommer något gå snett. "Vi ber er att ha förbiseende med lite buller" sa han, byggkillen  och verkade bara allmänt obekväm där han stod. "Men ni kommer förmodligen inte drabbas så mycket för ni har ju våningen så långt ner" fortsatte han med ostadig röst. Antingen ljuger han eller så är denna människan hysteriskt nervös för att prata inför publik, tänkte jag. Jag tänkte satsa på att han ljög, som den sanna cyniker jag  har tendens att vara. "Vi har lite broschyrer här hur det kommer att se ut för alla som är intresserade, planlösningen och så vidare", la han till och hans assistent höll upp tre inbundna häften. Eh nej, varför skulle det vara intressant att se den planlösningen? Vi ska ju fortfarande inte vara på den våningen. "Har någon frågor?" mumlade han  och man riktigt såg på honom att han hoppades att ingen skulle ha några frågor. Jag hade god lust att fråga huruvida han kunde lista  hur mycket saker som kunde gå åt helvete i deras lilla byggarprojekt, men jag kände att det var fel forum och att mina chefer nog inte skulle uppskatta någon som såg realistiskt på det här. Bättre med alla dem som satt och sa "Gud vad roligt". "Lite buller" har varit en underdrift, men det blir värre. Det började med att det läckte lite igår från taket. På några få ställen. Byggarbetarna var nere och placerade ut hinkar här och var. Ja nu börjar det tänkte jag. Så imorse när jag kom in så var det kaos. Låt oss formulera det som att vår våning var lilla Venedig och det läckte överallt! Flera ytor var helt obrukbara och vår söta receptionistchef rusade runt och såg bara helt galet arg ut medans ett tiotal byggarbetare rusade runt med plastskynken, stora dammsugare för att suga upp vattnet och ja dem hederliga hinkarna. Så ja det var bara att ta en kaffe, vända och gå hem och jobba. Läckert! Tystnad. Kylskåp. Arbetsro och Deep Purple och Scorpions i musikanläggningen. Jag är nödgad att hålla med mina kollegor nu. "Gud vad roligt".