Barn är underbara och dem tänker för helvetes mycket mer än vad jag tror att dem gör. Jag har fyra syskonbarn och då vi inte bor i samma stad och städerna ligger ganska långt ifrån varandra blir inte besöken lika frekventa, som jag/dem ibland hade önskat.  Vi lever väldigt olika liv också. Jag är lite av familjens rebell, den typiska lillasystern som gör vad fan hon vill och går in aktivt för att ha roligt. I work hard- play hard. I min ålder (som jag förövrigt inte anser vara gammalt alls) så var mina syskon redan sambon och hade barn på väg. Och så har det väl varit nu för dem de senaste tio åren. Dem anser väl att det är steget jag bör ta så småningom och ja förmodligen, men jag ser inte hetsen än. Jag har lite drömmar kvar som jag inte levt ut riktigt ännu...  Och under dem här tio åren så har det ju varit ett och annat förhållande, för min del. Mitt äldsta syskonbarn kommer fortfarande ihåg mitt musiker ex som dem träffade några ggr och ja nu i julas fick dem träffa (nya)pojkvännen och för bara några veckor sedan kom jag ner med en ny kille. Deras morbror! Haha det är verkligen inte så dramatiskt som det låter, utan jag och min svägerskas lillebror bor numera i samma stad och är jämngamla och blev kompisar. Vi kan kalla honom; Hammarby, då han förmodligen är ett av deras allra största fan. Så jag föreslog att vi skulle ta en tripp ner en helg och hälsa på våra respektive syskon. Jag tänkte inte mer på detta, men mitt äldsta syskonbarn verkade tydligen tycka att detta var mycket mystiskt. Så på lördagen när vi skulle till stranden så frågade han mig; ”Har du skilt dig från din man igen?” Ha ha. Jag blev lite tagen på kanten. ”Eh nej det har jag inte. Han finns fortfarande kvar, men han följde inte med den här gången.” Han tänkte på detta, verkade inte helt övertygad. Så sa han; ”Men hur känner NI varandra då?” ”Jo, sa jag, du vet ju att jag flyttade till din morbrors stad och så lärde vi känna varandra.” Mm det verkade väl ok, tyckte han. Jag berättade detta på kvällen när alla vi syskon (även min storasyster med familj) var samlade och alla tyckte att det var väldigt roligt. Min svägerska sa att ja det var ju kanske inte så konstigt jag har ju haft nere några stycken. Tja jag har ju bara haft med mig två på besök, vet inte om två räknas till ”några stycken”, men allting är väl relativt. Det som är lite märkligt är att Hammarby hade ju nere sin dåvarande brutta för ett halvår sen kanske, men nej nej där var det inga kidz som frågade om han hade skiljt sig.  Jag är väl lite stämplad kanske att ha för mycket av pappas gener.  En gång när jag var i tankarna på att göra slut med musikern, sa någon till mig, (kommer inte ihåg om det var syrran eller en kompis) att: ”Kom ihåg gräset är inte alltid grönare på andra sidan.” Jag säger: ”Nej förvisso, men ibland är det sjuhelvetes roligt att byta trädgård! ;)”. Och är det inte bra, varför lida? Plus det kanske resulterar i att man får behålla hela pralinen. ( Se inlägg ”Han tog upp kniven” så förstår ni.)

Ibland förundras jag över varför vissa människor blir så glada över händelser, som på inget sätt berör dem positivt utan tvärtom bara kommer försämra deras tillvaro, ett tag iallafall. På mitt jobb, på den årliga sommarfesten närmare bestämt, berättade ett byggbolag att dem skulle bygga till en våning på vårat kontorshus. Väldigt många tyckte att detta var "jättebra". Varför?! undrade jag. Vad är det som är så bra med det här, för oss? Det är ju knappast så att vår våning kommer flytta upp till den högsta våningen och få magnifik utsikt? Plus att det säkert kommer ta skitlång tid (hittils är det estimerat till 2010, Yeah right) och det kommer bullra och vara ännu sämre kontorslandskapsmiljö än vad ett kontorslandskap redan är. Och alldeles säkert kommer något gå snett. "Vi ber er att ha förbiseende med lite buller" sa han, byggkillen  och verkade bara allmänt obekväm där han stod. "Men ni kommer förmodligen inte drabbas så mycket för ni har ju våningen så långt ner" fortsatte han med ostadig röst. Antingen ljuger han eller så är denna människan hysteriskt nervös för att prata inför publik, tänkte jag. Jag tänkte satsa på att han ljög, som den sanna cyniker jag  har tendens att vara. "Vi har lite broschyrer här hur det kommer att se ut för alla som är intresserade, planlösningen och så vidare", la han till och hans assistent höll upp tre inbundna häften. Eh nej, varför skulle det vara intressant att se den planlösningen? Vi ska ju fortfarande inte vara på den våningen. "Har någon frågor?" mumlade han  och man riktigt såg på honom att han hoppades att ingen skulle ha några frågor. Jag hade god lust att fråga huruvida han kunde lista  hur mycket saker som kunde gå åt helvete i deras lilla byggarprojekt, men jag kände att det var fel forum och att mina chefer nog inte skulle uppskatta någon som såg realistiskt på det här. Bättre med alla dem som satt och sa "Gud vad roligt". "Lite buller" har varit en underdrift, men det blir värre. Det började med att det läckte lite igår från taket. På några få ställen. Byggarbetarna var nere och placerade ut hinkar här och var. Ja nu börjar det tänkte jag. Så imorse när jag kom in så var det kaos. Låt oss formulera det som att vår våning var lilla Venedig och det läckte överallt! Flera ytor var helt obrukbara och vår söta receptionistchef rusade runt och såg bara helt galet arg ut medans ett tiotal byggarbetare rusade runt med plastskynken, stora dammsugare för att suga upp vattnet och ja dem hederliga hinkarna. Så ja det var bara att ta en kaffe, vända och gå hem och jobba. Läckert! Tystnad. Kylskåp. Arbetsro och Deep Purple och Scorpions i musikanläggningen. Jag är nödgad att hålla med mina kollegor nu. "Gud vad roligt".

Igår hade jag helt galet tråkigt. Så jag beslöt mig för att äntligen börja slita lite på magnetremsan på mitt gymkort. Det där jävla gymkortet som jag skaffade i januari har ju varit en ekonomisk förlust så att det skriker om det. Jag hör nämligen till dem där personerna som 1. aldrig kommit in i andra andningen vid en joggingtur (jag tror fotfarande att det är en illasinnad myt mina vänner säger för att få mig att jogga)och 2. ännu inte upplevt den där sköna känslan med att träna. Som tydligen ska infinna sig efter ett antal veckors disciplinerad träning. I januari iallafall så satte jag igång. Tränade 2-3 ggr i veckan, varierad träning i ca sex veckor. Kändes det skönt? Nej, men däremot var det ganska skönt att se att priset per träningspass sjönk med frekvensen jag tränade en månad.Så vad hände då? Jo efter sex veckor blev jag super sjuk, som sedan övergick i en förkylning jag hade i två månader. Även detta är jag övertygad hade något med träningen att göra för jag har aldrig varit förkyld så länge. Och sedan följde månader när jag konstant var tvungen att resa och jobba så gymet blev besökt max 1-2 ggr per månad. Så nu efter lite härligt partande är man i grym rock form d.v.s ingen form alls och gymet kändes relevant. Jag tänkte att jag ska inte överdriva det här nu, det var ju trots allt ett tag sen jag var där sist, men en timmas kondition med hårdrock på ska man väl fixa. Lugn kondition. Allt kändes väl ok efter träningen och stretchningen, det var visserligen aptrist, inte skönt det minsta, men jag utnyttjade lite av min månadskostnad. Väl hemma började jag känna mig lite sjuk  på kvällen (blir väl utslagen två månader igen tänkte jag) men hoppades på att bli frisk tills på morgonen. Så imorse. Jag säger bara; HERRE JÄVLAR!! Den smärtan och träningsvärken jag har idag är inte att leka med. Har nog aldrig varit med om något liknande och jag tycker att jag har en hög smärttröskel efter att faktiskt ha tränat kampsport i flera år när jag var yngre. Jag kunde knappt resa mig, att sätta sig gick enbart med stöd av armarna och när jag skulle ta trapporna till  den blåalinjen funderade jag på om det skulle vara helt sinnessjukt om jag gick nerför trappan baklänges. Idag har jag rört på mig som en nyopererad kvinna efter en förlossning och varit helt knäckt. Då får man det där fantastiska rådet; "Se nu till att träna lite lätt och röra på dig annars blir det värre". HALLÅ?! Menar ni allvar?! Jag kan knappt röra mig till toan och tillbaka hur skulle jag kunna träna lite lätt? Hjälp!! Jag har äntligen förstått innebörden av moment 22. Och det är en läxa som gör ont.

Åt häromdagen på Gondolen. Maten var utsökt, likaså cocktailen och utsikten. För alla er som inte har ätit på Gondolen än, så rekomenderar jag verkligen ett besök. Visst, det är inte billigt, men någongång har man säkert något som är värt att firas med lite lyx och då är det definitivt värt att ta sig till just den restaurangen. Den är för övrigt  Erik Lallerstedts restaurang och det är givetvis en kvalitetsstämpel i sig. Var det då något som var mindre bra? Ja. Jag förundrades starkt över det faktum att istället för en linneservett få en kökshandduk som servett. Men det var inte vilken sorts kökshandduk som helst utan en sådan där härlig blå/vit rutig variant, med trycket "Erik" på. Varför?! Vad i hela fridensnamn kan få en människa att få för sig att jo på mina servetter ska jag trycka mitt namn, för det höjer ju verkligen lyxkänslan- NOT! Vad skulle vara nästa grej? Glasunderlägg med en bild på honom? Ta det lugnt Erik, vi vet att det är din crib och då förmodligen även dina servetter så information unnecessary. Men fantastisk mat!

Jag går förströdd i mina tankar. Jag ser att han tittar på mig och söker ögonkontakt. "Får jag berätta om ett erbjudade? " säger han med ett leende. "Nej tack " svarar jag " jag är inte intresserad". " Får jag bjuda dig på en hotellnatt då på Elite hotell?" kontrar han med. Bingo. I´m hooked. En hotellnatt kan jag alltid utnyttja någongång. Glad över att äntligen ha fångat mitt intresse sätter Amex försäljaren igång och spottar ur sig argument efter argument till varför jag ska teckna mig för ett Amex guldkort. Efter fem tunga argument är jag uppriktigt intresserad. Han ger mig en liten folder som ser ut som ett guldpass och där det står att den innehåller 114 tunga argument till varför man ska ha ett sådant här kort. Samtidigt som jag ögnar i foldern fortsätter killen att dra fördel efter fördel: "och så får du ju bonuspoäng på alla dina köp som du kan använda till resor, prenumerationer och annat kul". Bonuspoäng? Där sa han det magiska ordet. Jag är en sucker för bonuspoäng och extra grejer som dem slänger in på köpet. "Du tecknar dig inte för något mer än att vi skickar hem ett kort till dig och under tiden kan du läsa på mer och om du fortfarande är intresserad så är det bara att aktivera kortet annars klipper du det." Han har nu tagit fram en blankett och börjar fylla i mina uppgifter. Samtidigt som han fyller i mina uppgifter kommenterar han om alla mina uppgifter. "Spännande yrke, vad gör man då?" "Ovanligt namn". Det börjar gå en aning till överdrift och jag tänker att han tar delen av säljutbildningen "skapa relation till din kund", lite för allvarligt. Jag svarar trevligt men kort och märker att jag gör honom väldigt nervös. Undrar varför tänker jag, jag ansöker trots allt om kortet, mission accomplished eller? Men sedan märker jag att han fiskar efter min status. "Ska du bjuda vänninan på en hotellnatt(som man givetvis bara får om man tecknar kortet), eller någon annan? undrar han."Pojkvännen" säger jag. Han blir högröd och ursäktar sig. "Förlåt jag babblar mycket när jag blir nervös". Det är ok säger jag tackar och går vidare. Några veckor senare ringer en trevlig tjej och undrar om jag fått kortet och har frågor. Nej svarar jag inget kort än. Frågor..ja faktiskt. Dem där bonuspoängen, vad kan man använda dem till? Kan hon ge mig ett exempel? Hon svarar lite undvikande. OK tänker jag där är haken. Hon hänvisar mig till deras hemsida och jag surfar in där på kvällen. Varje krona ger ett poäng. Exempel på saker man kananvända sina poäng till: "Skicka en medelstor rosbukett tll någon. Poäng till detta: 80 000" 80 000???!!! yes du läste rätt. Det är poäng värt 80 000 SEK!!! Shit det är ju helt insane. Den  buketten kan max kosta 600 kr att skicka vilket innebär att det är mindre än 1% man får tillbaka i bonus. Men ärligt om jag skulle shoppa för 80 000 kr så vill jag väl kunna göra något fan så mycket grymmare med mina bonus poäng än att skicka en medelstor bukett?! Hmm visst är reseförsäkringen bra, men jag tror att jag avstår. Är nog bara inte en AMEX brutta helt enkelt.;)

Hur i hela fridensnamn lyckas vissa sova på X2000? Som den frekvente resenär jag ändå är skulle man kunna tro att detta är en talang man med övning kan lära sig, men ack nej, det måste vara en medfödd gåva somliga besitter. Jag har försökt otaliga ggr, samtidigt som jag avundsjukt ser alla sova dem där extra timmarna man trots allt kan tjäna in genom att just ta tåget och inte flyga. Jag lyckas bara inte! Detta trots att jag reser första klass med stora säten och har musik på för att inte störas och kan vara helt koma trött.  Men oavsett position man intar (vanlig, ihopkrupen, skräddarställning, halv skräddarställning, halv hängandes ner från sätet), så är det bekvämt i ca fem minuter. Sedan har man armstödet som sticker in i njuren, nacken vriden till en onaturlig sträckning, eller så känner man att blodet bara helt försvunnit ur någon arm/ben som man gärna vill kunna använda ett tag till. FAN säger jag bara!!