Måste bara berätta ju om den balla konversationerna jag hörde i helgen när jag var i Stockholm. En pojke på typ 11-12 år som pratar med sin mamma.

Pojken: Tänk om man skulle vakna imorgon och vara Super Mario.

Mamman: Ja tänk.

Pojken: Men då skulle man behöva vara den nya Super Mario för den gamla har inte så många pixlar.

Mamman: Ja nej just det.

Pojken eftertänksamt: Nej det hade inte varit roligt att vakna upp och inse att man inte är så många pixlar.

Råkade precis läsa om mitt inlägg från imorse som jag skrev med endast en  kopp kaffe i kroppen. Stavningen, grammatiken, ja you name it det var fel. Så filosoferar jag i mitt inlägg om att lära mig finska? Kanske ska  jag försöka behärska svenskan först. Blä för att vara en sådan enorm slav under koffeinet. Förresten så åt jag en mega äcklig lunch också. Var grymt sugen på hamburgare, men då det inte fanns någon kedja i närheten fick jag ta en hamburgare på en sådan där gatuköksvariant. Big misstake. Allmänt missnöjd med allt just nu.

Ibland när något tragiskt inträffar en själv eller någon annan i ens omgivning tar man sig en funderare och börjar snacka carpe diem och hela kittet. Som mest håller det i sig i några veckor och man börjar köra mindfullness, meditation, eller skriva tacksamhetsbok. Man försöker fokusera på det som är VIKTIGT..men är det egentligen inte viktigare att fokusera på det som gör dig GLAD och lycklig? Livet är ju ta mig fan inget genrep så gör det som verkar kul för dig (även långsiktigt), utan att för den skull skada människor omkring dig. Själv har jag också varit sådan här och som mest satt jag i jobbiga poser och zen mediterade, hade kramp, åt vegetariskt och fokuserade såpass intensivt på nuet att jag tråkade ut mig själv. Sen sket jag i detta och körde min nya approach. Jag tänker såhär att jag vet inte hur länge jag lever, men om jag inte hade levt nästa vecka då hade jag ångrat mig om jag till exempel inte hade ätit den extra kula glassen, eller köpt den onödiga men jätte fina tröjan etc. Nyckelorden är att jag  UNNAR mig saker och skippar det dåliga samvetet och alla BÖR och borde. Jag är, jag gör och jag lever. Och denna approach har jag haft nu i över ett år och det funkar! :) Våga välj livet, vi vet trotsallt inte hur länge vi har förmånen att kunna göra det.

"Vi kommer mellan 7.00-9.00" (i själva verket dyker dem inte upp förrän efter lunch), eller "ja jag hör av mig i slutet av veckan", slutet av veckan blir slutet av årsskiftet. "Jaha var denna sak också trasig? Då måste du först felanmäla det till bostadsbolaget, som då ringer mig och sen hör jag av mig till dig." (Här snackar vi tidscykler people på MÅNADER). Så tro fan att jag blir förvånad när dörrklockan ringer i ottan(jag ska ta sovmorgon JUST IDAG)och fastighetsskötaren/hantverkan typ står där: "Hej, du hade felanmält lite saker". 1. JA! för en månad sedan. 2.Ingen har hört av sig om dag/tid. 3. Jag har inte druckit kaffe. 4. Jag har fortfarande inte druckit kaffe. 5. Jag står i pyjamas (linne och shorts). 5. Jag har inte haft en jävla chans att plocka undan sakerna ur badrummet så att dem kan laga felet. Och VARFÖR I HELA JÄVLA FRIDENS NAMN KUNDE HAN INTE RINGA INNAN?! Jag stirrar på honom och försöker analysera situationen. Visst jag är sur över denna usla planering och det faktum att jag måste utstå allt listat från 1-5 ovan. Men faktum kvarstår; fixarsnubben står ju här och att få dessa att faktiskt laga något i mitt hem är ju den närmsta bingolottovinst jag någonsin kommer uppleva. Däremot fixar jag inte detta spontan påhopp-ringa på din dörr- oanmäld-morgon scenario. Jag kläcker ur mig: "Kan du vara snäll och komma tillbaka om fem minuter?" Han fattar nog grejen för han säger ja. In i badrummet plocka undan grejer, klä på sig joggingbrallor och hoodtröja, KAFFE! Fem min senare står han där. Ja just det kökslådan skulle han också fixa står det på hans lista. Utan förvarning sliter han ut min kökslåda  tömer ut alla bestick på skänken. Han tittar på mig och säger: "Ha då går jag iväg med det här och handlar lite, är du hemma hela dagen eller?" Och ja va fan ska man göra?! "Eh jo det får jag ju vara då.."säger jag. Varför kan dem inte ringa och förvarna?! BLÄ!

Det var kallt och regnigt på friidrotten, (som var utomhus), men det var trotsallt ändå trevligt. Och jag fick två jättefina hejdå presenter, som jag blev väldigt väldigt glad för. Det var kul att se hur pass sportiga den stora massan är och jag insåg att det nog inte hade varit fel om jag hade kunnat anamma lite av den där sunda andan. Sliter sedan ca två år tillbaka återigen med mitt nikotinberoende. Och det går sådär, vid alkoholkonsumtion går det alltid sämre. Och så står man där med nästan trettio personer som varken snusar eller röker. Wow. Hursomhelst inspirationen räckte inte så länge utan triggade mig istället att gå och leta efter cigaretter från festen i helgen. Så medan jag stod där och blossade så tänkte jag att om vi inte har disciplin, vilket jag verkligen inte påstår mig ha, vad har man då? Det är ju trotsallt disciplin som får oss att uträtta saker och ting. I allafall alla tråkiga, men nyttiga saker och ting. För om vi vore helt lust styrda då skulle inte vissa saker bli gjorda, för att det är väldigt få personer som har "lust" att betala räkningar, storstäda, storhandla, mm. Å andra sidan att vilja ha det fint och inga betalningsanmärkningar är ju självklart för de flesta och fast jag inte har någon självdisciplin hård prioriterar jag att följa lagen och pröjsa räkningarna, men därefter faller saker lite på disciplin skalan. Vilket egentligen är ganska märkligt för man borde älska sig själv såpass mycket att  lyckas uppbåda den självdisciplinen att man inte förstör sin kropp?

Det löste sig ganska så bra ändå med mitt nintendo sug. Jag och bästisen "J" turades om att lira poker på nintendot, tills klockan blev alldeles för mycket och jag kände att det var hög tid att lägga sig och sova för att vara pigg till dagens presentation. Körde bil igår med min kompis "Hammarby", som berättade om sin praktikant (OBS vuxen praktikant) som tyckte att han var så bra. Ja det är väl klart sa jag. "Hon kanske är lite kär i dig" retades jag. "Nä men min förra var nog det" (även hon vuxen) sa han. "Hur vet du det?" undrade jag. Så efter en liten stund så bara skriker han ut; "Jaja vi kn***ade ok?!" Shit tänkte jag chilla! Vafan snacka om känsligt? Jisses jag sitter för fan och övningskör..

Min pojkvän berättade igår att han fått skamliga förslag från en tjej via mail igår oxå.. BIATCH vänta bara  flicka lilla tills jag får tag på dig...

Många anser det beundransvärt att kunna se helheten av saker och ting.

" Jag är en person som ser/fokuserar på helheten" hör jag ofta kollegor säga. Dem anser att detta är en bra egenskap och ett tecken på att de är personer som kan prioritera det viktigaste.  Men detaljerna då? Det är  från helheten vi kan dra mönster och trender, men det är från detaljerna vi finner det avvikande, det som leder till nyupptäckter. En gång läste jag att det ansågs viktigt att ha fina naglar på en anställningsintervju. Rekryterarna menade att via naglarna på den sökande kunde de bilda sig en uppfattning om hur denna personen var till sättet. Välvårdade, korta naglar speglade att personen var ordningssam, inte lat och hade fokus på detaljerna. Ändå verkar det som om detaljerna oftast får stå tillbaka för helheten. Själv gillar jag detaljerna och önskar att jag hade haft en ännu större fokus på dem. Alla kan se helheten anser jag, men det är bara den mest observante som kan se detaljen och det är trots allt detaljerna som bygger helheten.

Som jag skrev igår var jag alltså på min halkkörning igår som jag klarade! Det var faktiskt väldigt roligt och jag hade inte behövt oroa mig för den som jag hade gjort. Men jag har faktiskt gjort halkan en gång för 11 år sedan och då var det INTE roligt det minsta. På den tiden så hade inte dem bilarna man använde på halkan ABS broms så min riskupplevelse blev att jag spinnade av vägen, rev up en gräsmattta, upp på nästa väg och sedan spinna runt där. Sjukt illa med andra ord. Bilen snurrade runt as mkt och riskledaren var vansinnig att jag inte hade hållt 70km/h utan närmare 90 km/h. Igår var det dock kul- tack vare ABSen. Sedan fick man en hel del annan ögonöppnande info på köpet. Som t.ex att min astunga- mongo- väska som jag släpar på varje dag till jobbet och slänger in i baksätet på bilar väger närmare 300 kg vid en krock. Bye bye huvud alltså! Ska definitivt sluta upp med att lägga saker på baksäten. Sedan fick jag även en liten diss. Killen jag körde med var 19 år.  Han frågade om jag tyckte att det skulle bli kul att göra halkan och jag berättade då om historien för elva år sen.."ELVA ÅR?!" utbrast han. "Vaddå hur gammal är du egentligen?" undrade han, med en onödig betoning på gammal. "Eh vaddå 29" sa jag. Det hade han inte trott vilket ger pluspoäng till darlingen för att han trodde att jag var yngre. Minus dock för det bestörta och för betoningen på gamla. Snyt dig i barnbidraget plutten! VAFAN 29 är väl ingen ålder?! Avslutade dagen med att fira mitt 2/3 körkort med min kompis fotbollsdomaren på "Bara Vi", där jag kunde beställa en HEL kastrull med musslor till bara lilla 29 åriga mig. ;)