Eller varför har man så svårt att erkänna att man har fel? Varför envisas man ibland med att diskutera och förklara sin ståndpunkt för andra som bara inte vill/kan förstå? Varför slösar man sin tid och energi? Och varför är det så att man alltid har någon motvalls jävel i sin omgivning som bara MÅSTE säga emot för sakens skull JÄMNT. Blä.

Igår skrev jag om hur jävla illa det var med folk som inte kan planera och hur detta drabbade mig bland annat i jobbet. Idag fick jag även en dos av hur det är när min familj inte planerar och jag har varit helt jävla VANSINNIG!! Min far ringde mig idag medan jag var på jobbet och undrade om jag skulle vara uppe i Sthlm denna helg eller nere i min hemstad. Jag sa att jag skulle ner, men vara uppe nästa helg. ”Nja (börjar han) du kan inte tänka dig att ändra och komma ner nästa helg istället?” ”Eh, nej, säger jag, jag har redan köpt flygbiljett och jag har planerat en hel månad fram så det är bara nu jag kan åka ner.”Det jag inte nämner är att det kräver en heldel planering och framförsikt att få till ett jobb som kräver mycket resande, folk som vill besöka mig, övningskörning, jobb, träffa pojkvännen och sociala sammankomster i olika städer. Pappas svar på detta är: ”men jag kan betala biljettpriset”. “Nej men det var liksom inte där skon klämde, jag har planerat att jag ska ner nu, jag får inte till en resa ner annars på en månad.” ”Ja”, fortsätter han, men din lillasyster (på 16 bast) planerar att komma upp nu till dig i helgen.” Jag tänker- det är onsdag, jag frågade henne för två veckor sedan om hon inte skulle komma upp någon gång och hon har inte sagt ett ljud till mig. ”Jaha”, säger jag, ”men hon får väl helt enkelt komma nästa vecka då för nu kan inte jag”. ”Men hon börjar ju skolan då” tycker pappa. Skolan? Vad har skolan med helgen att göra? ”Du får prata med henne” tycker han. Lillasyster glad i hågen berättar att hon och hennes kompis ska komma upp nu i helgen. Jag har aldrig ens träffat denna kompis?!  ”Jaha, men nu är jag inte hemma”, säger jag ”så ni får komma nästa helg”. Nej det går inte för dem har redan köpt biljetter och dem är inte ombokningsbara. Men det löser sig tycker hon, jag kan ju lämna färdriktning till lägenheten bara. (Hon har nämligen aldrig varit här än i min nya lya, jag har bott på många ställen.) Jag säger: ”Men alltså om du ska komma upp till mig så förväntar jag att du ringer mig i tid och frågar så jag är beredd.” ”Ja”, skrattar hon, ”så fel det kan bli.” Men jag ska inte oroa mig det blir jättebra ändå. Ja tro fan det! Två snorungar ensamma i min lya i Sthlm! Hur i helvete tänker min far?! Att han inte proppsar på att hon ska FRÅGA först honom och sen MIG om hon får åka. Nej, det är lättare att be mig stanna kvar. Nej! Helvete heller. Riktigt arg över detta (och orolig) hur ska det gå för dem, knäpper jag på tv:n. Det är tecknat på . En film. Lilla syster Kanin. Det är en ursnäll tecknad film om en liten fet kanin som suger på örat. Filmen lugnar mig som valium. Och jag önskar att vi kunde gå tillbaka i tiden. När min lillasyster var en ”fet liten kanin som sög på örat” och inte en ”jag åker vart jag vill när jag vill- ung dam” som tydligen styr över sina bägge föräldrar.

Ja! Jag blir helt jävla skit irriterad på människor som inte kan planera. Och dem här människorna tycks dra sig till mig som kåta tonårspojkar till en playboy tidning. Dem finns överallt; på mitt jobb, i min kompiskrets, i min familj..och jag drabbas av deras fruktansvärda brist på planeringsförmåga på alla möjliga sätt. Missförstå mig rätt jag är inte emot spontanitet, men spontanitet innefattar oftast att man gör något oplanerat som man ändå har lust med. Dålig planering innebär att JAG drabbas av att göra saker JAG inte vill och om man då inte kan ställa upp ja då blir dessa människor sura. Exempel på andras brist på planering och hur detta kan drabba mig är; att jag tvingas jobba efter 22.00 för att andra inte gjort klart sina grejer innan, eller att jag får sitta och göra andras jobb, för att dem inte planerar och arbetet måste göras och helt plötsligt har dem inte tid. Nej kors i taket, va fan dem timmarna personen satt och inte gjorde  ett skit då veckan innan? Då kanske personen hade kunnat göra det? Ja om dem hade lagt en plan där månadens arbete listats? Då vet dem ju, nu har jag tid, jag kanske kan ta tag i en punkt eller två på listan? Jävla skit!! Igår fick jag ett sms (igen) kl 22.00 om att jag hade fått ett mail och hjälp behövdes. HALLÅ?! Kom den här personen verkligen på det först vid 22.00 att hjälp behövdes? När personen vet att jag är sjuk och vill lägga mig tidigt? Vad hände mellan halv fem och tio? Planera tack! Om inte ditt liv så ditt jobb, så att andra arbetskamrater inte drabbas!!

De senaste två åren har jag träffat på killar som glatt berättar för mig saker som: "Nu har du höjt dig på min pluslista". Detta gör dem med en min och ett tonfall där de på något sätt förväntar sig att jag ska bli alldeles överlycklig av detta faktum. Som om dem tar det som något helt naturligt att alla tjejers högsta dröm skulle vara att avancera på just deras topplista. Det här gör mig så jävla arg. Hur fan har dem dragit slutsatsen att jag ENS VILL VARA med på deras lista? Vid sådana tillfällen har jag god lust att säga; Du seriöst jag skiter väl i din pluslista, jag eftersträvar inte på något sätt att avancera på den. Det märkliga med hela listgrejen är att det är bara killar som jag inte är tillsamans med som gör detta.  Och då undrar jag ju verkligen hur pass mycket självinsikt dem har? Jag menar HELLO! Jag har ju faktiskt någon va, såå vad får er att tro att jag ens vill vara på er lista? Det är som någon skruvad version av Pavlovs hundar där de tror att om de berättar och premierar mig för åsikter jag har genom att berätta att jag höjt mig på deras lista så kommer jag efter det ALLTID säga och tycka som då. Så jävla självbelåtet!

Hela idén med bokningssystem på internet är att vi, kunderna, ska slippa sitta i telefonköer och lyssna på pissmusik eller det andra vidriga alternativet, en röst som säger "tack för att du väntar, vi arbetar för att ta emot ditt samtal så snabbt som möjligt." MEN detta förutsätter ju då att bokningsystemen ska klara av kundens önskemål. Idag skulle jag boka halkbana och uppkörning. Givetvis tänkte jag att jag gör det via nätet. (Jag hatar telefonköer.) Så det första scenariot då, hallkbana: När man kommit in på den sidan där det står att man kan boka, står det; detta är ingen bokning, utan du kan markera när du skulle vilja boka tid för halkkörning, välj gärna flera alternativ, så återkommer vi vilken dag det blir. OKEJ, Nr 1: det tar fyra timmar, om jag lyckas lösa så att jag kan vara fri fyra timmar mitt på dagen så krävs det en hel del planerande. Det är inte så att jag kan ge flera alternativ och säga på jobbet; "hörni jag skulle behöva vara ledig fyra timmar kanske fredag, onsdag, eller veckan efter på måndag". Nr 2: om jag nu redan är inne på sidfan kan inte det  alternativ jag klickar för och är ledigt, vara en riktig bokning så blir jag nöjd och dem slipper välja ut ett av mina alternativ och återkomma. Jag menar är det ledigt och jag klickar så kan ju systemet låsa den tiden då?? Så efter att jag gjort detta var jag ändå tvungen att  ringa dem senare och sitta i kö för att få tiden bekräftad eftersom jag måste flagga detta i tid på mitt jobb. Sen kom andra scenariot, uppkörningen. Jo på vägverkets sida kom mina alternativ upp som jag kunde boka. Totalt fyra alternativ varav det sista var uppkörning med väg verkets bil. Men vänta lite.. jag ville ju köra upp med körskolansbil. Egen bil skulle det alternativet hetat, men nej nej det alternativet är inte tillagt på internet så då var jag tvungen att ändå ringa och IGEN sitta i telefonkö. Hur enkelt hade det inte varit att bara lägga till det alternativet bland valen?! Fan så jävla skönt det hade varit om dem  hade TÄNKT först, innan dem hade bett ett IT-team bygga deras system..och kan dem inte det så önskar jag att musiken man skulle lyssna på medan man väntade var valbar: Typ "tryck 3 för hårdrock". Eller om telefonrösten sa något otippat som: "Nej nu dröjer det för som vanligt är vi underbemannade och Pia gick tidigare för hon skulle hämta på dagis."

Pinsamt, men jag är urdålig på att backa runt gathörn. Det som stör mig är att det är ju ingen hjärnkirurgi precis. Backa bak. Vrid på ratten. Vrid tillbaka. Raka hjul. Rakt bak. MEN så börjar jag vrida lite för sent..så ska jag fixa till det.. vrider för mycket åt både höger och vänster och så blir det skit alltihop och man parkerar över en halv meter ifrån, eller har hjulen emot trottoarkanten. Där sitter man och känner att va fan jag är ju bara alldeles för cool för att köra såhär urnördigt!!!Jag vet bara inte varför det ska vara så jävla svårt. Skit oxå!!!

Semestertiderna börjar lida mot sitt slut. Sorgligt, tycker dem som har haft semester. Jag har inte haft någon semester, men jag tycker ändå att det är galet sorgligt, för detta innebär att the freaks are back! Vilka är då dessa freaks? Jo då ni vet vilka dem är. Dem finns på alla arbetsplatser:

1.Dem där jobbiga jävlarna, utan socialkompetens.

2.Besserwissrarna som måste hävda sig.

3.Dem som bara måste hävda sig fast de egentligen är helt inkompetenta.

4.Dem som har tittat för mycket på tv serier och tror att arbetslivet konstant är en maktkamp och ett spel och går runt och säger: "Du måste lära dig spela spelet".

5. Rövslickarna. Dem som på mötena säger: "Jag tycker att det är jättebra att du tog upp detta, för att det är en väldigt viktig fråga att behandla". (Till chefen som just berättat om något)Jag menar Hallå?! Vi är kallade på möte, chefen kommer förmodligen ha tänkt till och ser till att agendan är fylld med väsentliga punkter, bör vi bli förvånade och hylla chefen för att hon/han tagit upp något viktigt?

6. Dem där falska jävlarna som snackar skit om en bakom ryggen av anledningar man inte själv har förstått än, men som alltid ska klämma till med en komplimang när dem ser en: "Har du gått ner i vikt?" (när man sitter och trycker i sig en kanelbulle) eller "Vad fin du är idag, ska du någonstans särskilt". Bara så att man ska förstå att man annars tydligen ser ut som skräp. Eller en annan klassiker: "Vad fin den där xx är, ja jag skulle ALDRIG ta på mig något sådant, men på DIIIIG passar det jättebra". Det här är dem jävlarna som jag hade bitch-slappat upp på krogen, men i yrkeslivet, proffesionell som jag är, så ler jag bara lite hånfullt och säger: "Tack, nej jag har inte gått ner vad jag vet, är inte så fokuserad på min vikt som VISSA är", eller "Jasså tack, ja jag trivs jättebra i XX tror dem flesta passar i det man måste bara se till att vara ung/smal/ ha bröst" (ja jag drar till med det dem inte har) .

7. Idioterna som drar skämt som är sexistiska/rasistiska/ homofoba etc. Det här slutar alltid i en debatt där jag hänger ut jäveln och säger högt: "Inte visste jag att du avskydde homosexuella (eller vad det nu är)?" Alla vänder sig om och tittar, idioten skruvar lite på sig. "Nej nej men det gör jag ju inte" generat svar. " Nähä vilken tur! För så som du pratar och skämtar kan man verkligen få den bilden av dig och det är ju jättesynd, eller hur?! Om det nu inte är sant?!" Så tar man sin kaffekopp och går. BLÄ!!

Tur att man har schyssta kollegor också! Kollegor som tycker man är lik Gwen Stefani...;)

Hade ett långt telefon-maraton-samtal med bästisen "J" idag. Vi pratade om allt möjligt och kom då även in på ett av våra favvo ämnen som är; "saker vi tycker fruktansvärt illa om hos andra". En av dem här sakerna är, när vissa människor är sådär småsnåla. Ni vet sådär ogenerösa. Personer som kan tycka att det är helt ok att man själv bjuder gång på gång på allt möjligt, men själv har dem svårt att dra upp plånboken för minsta lilla och gör dem det äntligen någongång blir det på sin höjd en vanlig kaffe. (Fast är det inte dem som betalar så beställer dem från hela menyn stor latte, kakor, mat, etc). Jag anser själv att jag inte är snål, men har man en sådan här person i sin närhet, så blir man tillslut så jävla arg att man själv börjar bli snål mot den här personen. I och med att vi kom in på det här samtalsämnet, kom vi onekligen även in på mitt musiker ex, som jag hade ett förhållande med ett tag. Han var precis såhär småsnål. Men det var inget som märktes med en gång. Det var mer något som sakta visade sig under förhållandet. Jag reflekterade inte så mycket över det i början, men sakta men säkert började jag irritera mig över sådana saker som att han aldrig hade kontanter på sig utan bara kort och att han givetvis alltid valde dem fiken med kontantbetalning. "Oj då, tar dem inte kort här" kunde han säga och jag kände för att svara "Nej ditt jävla stolpskott dem har inte tagit kort dem andra tio ggr vi har varit här heller, det kanske kan vara en hint!" men istället vill man ju inte vara snål själv så jag sa: "Det är lugnt jag har kontanter jag kan ta det." Men när  sådana här episoder upprepar sig, blir man ju förbannad. Han jobbade trots allt  och jag pluggade och jobbade extra. Så då började jag tillslut säga saker som: " Nähä du har inga kontanter, jag har inte så mycket på mig heller så du får väl gå och ta ut i automaten." Fast samtidigt blev ju jag då på ett sätt jag egentligen inte ville vara. Självklart ville jag inte att han skulle betala för mig varje gång, men någon schysst varannan gång variant, borde ha existerat. Det här var inte enbart det som gjorde att jag la honom på ex högen, men om man säger såhär det där småsnåla beteendet för ofta med sig en hel del andra osexiga egenskaper. Och dem tillsammans var varför han kasserades till ex högen. En historia speciellt, kommer jag alltid att minnas och är väl värd att berätta. Han hade fått en stor ask jättedyr choklad av sitt jobb i julklapp. Jag är inte överdrivet såld på choklad och blir jag sugen är det oftast på den billiga varianten. Jag hade väl tagit en sex bitar totalt av femtio under två veckors tid. Mest till kaffet. Men så en dag blev jag helt toksugen på choklad, så jag sa "Åh du har ingen choklad kvar möjligtvis? Jag är jätte sugen på choklad". Han tittade på mig och sa: " Jo jag ska kolla" gick fram till skåpet, öppnade den, kollade i asken och sa: "Jag har bara en kvar". Jag vet att det är ofint att ta någons sista av något, men för fan jag var ju hans flickvän och jag brukade aldrig ta hans godis, så jag sa: "Ja men kan inte jag få den". Han tog upp pralinen, la den på diskbänken och samtidigt som han tog upp kniven sa han: "Nej du kan inte få hela, men vi kan dela". Så delade han den. Pralinen! HELT sinnessjukt?! Vem fan gör en sån grej?! Jag var mållös. Han stoppade snabbt i sig sin halva och såg jättenöjd ut. Om man säger så jag hade vid det här laget tappat lusten rätt så rejält för choklad och för honom med för övrigt. Så ett tips till alla er därute. Vill din partner ha den sista pralinen, ge henne/honom HELA. Det kan vara det som gör att du inte hamnar på ex högen ;).