Fikade idag med mamma på ett café och noterade då att min all time favorite lärarinna på gymnasiet var där. Hon var inte bara min favorit utan hela klassens. Det som var riktigt synd, var att hon inte verkade inse hur omtyckt hon var. Jag kommer ihåg att när jag tog studenten gick jag fram till henne och sa att hon hade varit min bästa lärare, men hon svarade mig lite hånfullt något i stil med att idag säger ni det till alla. Jag tog illa upp, men insåg sedan efter några år att det var hennes sätt att vifta bort en komplimang som förmodligen satte hennes egna dåliga självbild i fokus. Min lillasyrra går idag på samma gymnasieskola som jag gjorde, men det är en hel del år mellan oss. Vi pratade lärare och skola en dag och förvånades båda av att hon var kvar min favvis lärarinna! Men det var inte det som var det mest underliga. Hon var numer den mest oomtyckta läraren på skolan. Känd för att vara jätte elak. Lillasyrrans tes var att hon nog hade blivit förstörd av alla jävla elever som var skoltrötta små svin och jag köpte förklaringen. För ett tag sedan satt vi och pratade återigen om denna lärarinna och jag berättade mer utförligt om hur grym hon hade varit och alla roliga skämt hon hade berättat och saker hon hade gjort. Lillasyrran svarade att hon fortfarande gjorde samma saker. Dessa saker däremot verkade dem inte alls uppfatta som coolt, utan som oproffsigt, tråkigt och töntigt. Kan det vara så att vår perception av andras agerande helt enkelt kan ändra sig så radikalt från år till år? Är det så att nästa gång jag sitter och dissar en föreläsning eller ett seminarium som tråkigt och kasst har det i själva verket ansetts som lysande av andra innan. Är helt enkelt gårdagens hjältar, morgondagens töntar?