Igår skrev jag om hur jävla illa det var med folk som inte kan planera och hur detta drabbade mig bland annat i jobbet. Idag fick jag även en dos av hur det är när min familj inte planerar och jag har varit helt jävla VANSINNIG!! Min far ringde mig idag medan jag var på jobbet och undrade om jag skulle vara uppe i Sthlm denna helg eller nere i min hemstad. Jag sa att jag skulle ner, men vara uppe nästa helg. ”Nja (börjar han) du kan inte tänka dig att ändra och komma ner nästa helg istället?” ”Eh, nej, säger jag, jag har redan köpt flygbiljett och jag har planerat en hel månad fram så det är bara nu jag kan åka ner.”Det jag inte nämner är att det kräver en heldel planering och framförsikt att få till ett jobb som kräver mycket resande, folk som vill besöka mig, övningskörning, jobb, träffa pojkvännen och sociala sammankomster i olika städer. Pappas svar på detta är: ”men jag kan betala biljettpriset”. “Nej men det var liksom inte där skon klämde, jag har planerat att jag ska ner nu, jag får inte till en resa ner annars på en månad.” ”Ja”, fortsätter han, men din lillasyster (på 16 bast) planerar att komma upp nu till dig i helgen.” Jag tänker- det är onsdag, jag frågade henne för två veckor sedan om hon inte skulle komma upp någon gång och hon har inte sagt ett ljud till mig. ”Jaha”, säger jag, ”men hon får väl helt enkelt komma nästa vecka då för nu kan inte jag”. ”Men hon börjar ju skolan då” tycker pappa. Skolan? Vad har skolan med helgen att göra? ”Du får prata med henne” tycker han. Lillasyster glad i hågen berättar att hon och hennes kompis ska komma upp nu i helgen. Jag har aldrig ens träffat denna kompis?!  ”Jaha, men nu är jag inte hemma”, säger jag ”så ni får komma nästa helg”. Nej det går inte för dem har redan köpt biljetter och dem är inte ombokningsbara. Men det löser sig tycker hon, jag kan ju lämna färdriktning till lägenheten bara. (Hon har nämligen aldrig varit här än i min nya lya, jag har bott på många ställen.) Jag säger: ”Men alltså om du ska komma upp till mig så förväntar jag att du ringer mig i tid och frågar så jag är beredd.” ”Ja”, skrattar hon, ”så fel det kan bli.” Men jag ska inte oroa mig det blir jättebra ändå. Ja tro fan det! Två snorungar ensamma i min lya i Sthlm! Hur i helvete tänker min far?! Att han inte proppsar på att hon ska FRÅGA först honom och sen MIG om hon får åka. Nej, det är lättare att be mig stanna kvar. Nej! Helvete heller. Riktigt arg över detta (och orolig) hur ska det gå för dem, knäpper jag på tv:n. Det är tecknat på . En film. Lilla syster Kanin. Det är en ursnäll tecknad film om en liten fet kanin som suger på örat. Filmen lugnar mig som valium. Och jag önskar att vi kunde gå tillbaka i tiden. När min lillasyster var en ”fet liten kanin som sög på örat” och inte en ”jag åker vart jag vill när jag vill- ung dam” som tydligen styr över sina bägge föräldrar.