Efter en underbar helg med pojkvännen i dekadensens tecken, var det dags att åka förbi återvinningsstationen för att slänga en och annan flaska, innan han skulle skjutsa mig till tåget. Återvinningskärlen var av en ny sort, större med dels större öppningar och med två öppningar. En uppe vid brösthöjd och en vid midjehöjd. Nu kommer det fina ser ni. Vid varje öppning vid midjehöjd, hade dem pedagogiskt klistrat en stor handikappssymbol bredvid. Varför?? Jag menar det är ju inte så att en person som sitter i rullstol skulle få för sig att tänka; "jo jag satsar på att pricka in flaskan i öppningen högst upp". Och vad tusan jag kanske känner för att slänga min skit i det nedre hålet då gör jag väl det. Det är ju trots allt SAMMA kärl så det är inte så att jag fyller upp det undre kärlet och sabbar för alla dem som inte når den övre öppningen? Jag undrar bara vad som är poängen med det? Givetvis finns det en poäng att sätta upp en sådan skylt vid vissa säten då det finns tröga människor som inte fattar att dem ska ta andra platser och lämna dessa fria, men vid en återvinningsstation? People, låt oss inte dumförklara andra!

Igår var jag på kafé. Jag slutar aldrig förundras av dem två typer av människor som går på kafé och beställer/jobbar bakom disken, det vill säga; dem som pekar och dem som talar.

Hon(bakom disken): Var det allt?

Jag: Nej, jag skulle vilja ha en tårtbit också.

Hon håller tången och tittar över kakorna och croissanterna på toppen av disken. Tårtorna och bakelserna är givetvis inuti kyldisken.

Jag: Mm jag skulle vilja ha den tårtbiten som är choklad varvad med en ljus créme och som har någon form av bär i sig. ( Det finns enbart EN tårtbit som passar denna beskrivning av två tårtbitssorter, där den andra är en rosa moussetårtbit.) Hon tittar på alla kakor på toppen av disken och letar.

Jag: Nej jag menar tårtbiten på tredje hyllplanen som är choklad varvad med ljus créme med någon form av bär inuti.

Hon böjer sig ner och tittar på hyllorna pekar på en gul bakelse: Menar du den?

Jag: Eh nej, jag menar tårtbiten med choklad på andra sidan, (och pekar nu  även på den).

Hon: Jaha den här? Och pekar på den rosa moussetårtbiten.

Jag: Nej den bredvid med choklad och créme.

Hon hoppar över den jag menar och pekar på en bakelse bredvid tårtbiten jag syftar på: Den här?

Vid det här laget undrar jag verkligen hur jävla svårt kan det vara? Och nej det är inte så att jag inte har förståelse för caféjobb. Jag har själv jobbat på café när jag var yngre och det var fan likadant då fast då stod denna typ av person på andra sidan disken och pekade hysteriskt.

Jag: Nej nu hoppade du över den jag menar.

Hon pekar på den rosa biten igen.

Jag: Stopp. Peka nu på NÄSTA bit. Den med choklad.

Hon pekar äntligen på rätt bit och säger: Jaha den här? med en förvånad ton. Jag fattar inte vad hon är så förvånad över då det är just den som passar in på min beskrivning.  Hur svårt kan det vara?