Min nya arbetsplats verkar tydligen ha dragit till sig alla mina gamla kill polare som 1. Jag umgicks med för ja 14 år sen och 2. Var kära i mig. Den ena haffade mig utanför en affär. Visst trevligt att ses, kul att prata ikapp på en si sådär 10 min, men sedan kom det till att han var singel, hade köpt hus, ska vi fika och catch up? Alltså hur fan kan man catch up efter 14 år? Och dem åren som passerade  jo dem var ju dem viktiga; gymnasie, jobb, universitetsstudier, några förhållanden, ytterligare några jobb.. det är ju för fan lättare att lära känna en person från början. Och ja, i konversationen påpekade jag att jag hade en kille, så dem måste ju ha hajjat att jag inte var intresserad på den fronten. Den andra skickade ett sms där han skrev att jag passade i blont hår och undrade vad jag gjorde i stan för han hade ju hört att jag hade flyttat till STHLM. Så i och med detta sms så förstår jag att han uppenbarligen har sett mig men va fan kommer han inte fram och hälsar för då? Nej han hade inte kunnat stå och spana in mig från kollektivtrafiken för jag var i ett köpcenter. Så då skrev jag att en skönhet klär väl i allt och att om han nu har sett mig så hade han ju kunnat bemöda sig att hälsa. Han svarar; nä kände  inte för det på en stressig dag, men erbjuder sedan att vi kan gå på lunch eller så kan jag komma hem till honom för han bor inte långt därifrån?! Jävla psyko?! Det svarade jag inte ens på, för är han så jävla korkad att han tror att jag skulle komma upp till honom efter 14 år när vi inte ens har umgåtts. Det är skillnad att hänga med en pojke, eller en vuxen man. Helt sinnessjukt. Tacka fan för mina vettiga killpolare i STHLM. Trust me babes. Varje ålder/fas i livet kräver att man ibland byter garderob, friss, hårfärg, uppdaterar sina program och sin umgängeskrets. Det är bara dem allra bästa bästa vännerna man kan ha kvar år efter år efter år och dem växer tyvärr inte på träd. Men så vad trodde dem alltså? Ja jo nu kan vi börja hänga igen och prata om vaddå? Dem känner ju mig inte ens längre?  Och nej jag har inte nöd på vänner så jag måste inte ta till folk jag kände för 14 år sedan. Shit people alltså.

Måste bara berätta ju om den balla konversationerna jag hörde i helgen när jag var i Stockholm. En pojke på typ 11-12 år som pratar med sin mamma.

Pojken: Tänk om man skulle vakna imorgon och vara Super Mario.

Mamman: Ja tänk.

Pojken: Men då skulle man behöva vara den nya Super Mario för den gamla har inte så många pixlar.

Mamman: Ja nej just det.

Pojken eftertänksamt: Nej det hade inte varit roligt att vakna upp och inse att man inte är så många pixlar.

Så glad i hågen över att jag hade vunnit, traskade jag iväg och spelade lite till. TOK förlorade på allt jag tippade på. Blev så jävla arg. Nu lägger jag ner. :(. Plus att jag inser att jag är en helt fruktansvärd dålig förlorare för det bara skar i kroppen över förlusten HUR FAN KUNDE HAMMARBY FÖRLORA SIST OCH SÅ VINNER DEM NU?! OCH IFK O-O MOT TRELLEBORG?! Jävla skit piss i helvete.