"Ska vi ha med oss paraply?" kan jag fråga. "Paraply?" svarar pojkvännen. "Nej det behövs inte". "Vaddå regnar det blir vi blöta." kan han tycka. "Eh ja". Det är just det som är min poäng, med att fråga om vi ska ha med oss paraply eller inte. Egentligen är det fel formulerat av mig. Det jag borde säga är; tror du det kommer regna? För om svaret är ja, då TAR jag med mig paraply för att just det jag vill inte bli blöt. Sminket ryker och nej, kajal och mascara gör sig aldrig bra efter en regnskur. Grabbar däremot verkar aldrig ha problem med regn, och tar aldrig med sig paraply. Inte ens om det regnar när de går hemifrån. Däremot kan dem gärna gå under paraplyet, bara de 1. slipper vara den som håller paraplyet och 2. slipper bära på paraplyet. Jävla märkligt när de kan vara på gymet och lyfta tyngder för glatta livet. Vafan är grejen med att inte orka bära paraplyet?

Lördagen har dock fortskridit utan regn och utan något större partajande, men lite gott chillande på takbaren samt lite skräckfilmer. Även storasyrran har visat prov på total brist att kunna planera. Hon ringde igår och meddelade att hon skulle komma upp till min hemstad för att hälsa på pappa med kidzen. "Ja hoppas vi kan ses", sa hon och berättade om sina planer för dagen, utan att ge någon som helst ungefärlig tid till dessa planer. Och ja då går det som det går. Inte alls med andra ord.

Smet iväg lite tidigare från ett möte för att hämta lillasyrran och hennes kompis på stationen och guida dem tillrätta. Dem var söta med den typiska entusiasmen av; "Åh ensamma i en egen lägenhet i en annan stad." Dem hade packat sinnesjukt mycket och jag förundras över hur man kan orka släpa med sig så mycket saker. Lillasyrrans väskor vägde lätt 20 kg. Dem åkte med mig in tillbaka till stan och jag tänkte att jag bjuder dem på lunch innan jag återgår till jobbet och dem till deras shopping runda.  Så vi gick in på ett Wok ställe i närheten där jag arbetar.  Jag kände igen servitören, då jag har lunchat där några ggr. Vi sätter oss och väntar på maten. Min lillasysters kompis har en huvtröja på sig med deras gymnasieskolas logga på (som för övrigt är min gamla gymnasieskola oxå.) När servitören kommer med maten ser han loggan och säger skit sur, med höjd röst. "XXX är den sämsta jävla skit skolan i hela Sverige." Han höjer rösten lite väl högt och lillasyrran och hennes kompis tycker det är obehagligt. Så fortsätter han att gå och svära över det här. Så jävla märkligt! Vilken idiot. Jag blev jävligt lack och svarade honom iskallt med att: "Det tror jag knappast det är där eliten fostras." (Det sa jag mest bara för att jävlas lite för så är det inte, men många rikemanskidz går där och jag förmodar att det var det som störde honom among other things.) Vilket  givetvis gjorde honom ännu mer arg, men även lite paff. Jag menar vafan tror han?! Tjejerna han gastar på är små brudar medan han själv är närmare 30. Get a grip! Det är inte skolans fel att han hamnade på wokhouse, det är nog hans eget. Jösses.

Torsdag. Tittar tillbaka på denna veckan och inser att jag tillbringat den med att vara sjuk och asförbannad. Det bästa som hänt denna veckan hittils är att jag läste klart den sista Harry Potter boken. Har sugit på den karamellen nu i över ett år. Och den var givetvis jättebra. Omorganiserade mina möten imorgon så att jag kan ta mig till lillasyrrans tåg och hämta upp henne i allafall. Och sedan bär det av hemåt. Jag ska helvete göra det bästa av resten som är kvar av denna veckan. Hoppas på en grym konsert av något slag och lite partaj. Bästisen "J" ska på en spelning men det är i en annan stad och det pallar jag bara inte. Nu gäller det att packa ner lite kläder för helgen, koppla på en skräckfilm och ta ett stort glas Baileys för jag är väldigt chokladsugen. Läste för ett tag sedan att svart nagellack numera inte längre betydde goth eller rock, utan att man var en mystisk och sofistikerad kvinna. Newsflash! Nepp det betyder bara att man är lite rock. ;)

Igår skrev jag om hur jävla illa det var med folk som inte kan planera och hur detta drabbade mig bland annat i jobbet. Idag fick jag även en dos av hur det är när min familj inte planerar och jag har varit helt jävla VANSINNIG!! Min far ringde mig idag medan jag var på jobbet och undrade om jag skulle vara uppe i Sthlm denna helg eller nere i min hemstad. Jag sa att jag skulle ner, men vara uppe nästa helg. ”Nja (börjar han) du kan inte tänka dig att ändra och komma ner nästa helg istället?” ”Eh, nej, säger jag, jag har redan köpt flygbiljett och jag har planerat en hel månad fram så det är bara nu jag kan åka ner.”Det jag inte nämner är att det kräver en heldel planering och framförsikt att få till ett jobb som kräver mycket resande, folk som vill besöka mig, övningskörning, jobb, träffa pojkvännen och sociala sammankomster i olika städer. Pappas svar på detta är: ”men jag kan betala biljettpriset”. “Nej men det var liksom inte där skon klämde, jag har planerat att jag ska ner nu, jag får inte till en resa ner annars på en månad.” ”Ja”, fortsätter han, men din lillasyster (på 16 bast) planerar att komma upp nu till dig i helgen.” Jag tänker- det är onsdag, jag frågade henne för två veckor sedan om hon inte skulle komma upp någon gång och hon har inte sagt ett ljud till mig. ”Jaha”, säger jag, ”men hon får väl helt enkelt komma nästa vecka då för nu kan inte jag”. ”Men hon börjar ju skolan då” tycker pappa. Skolan? Vad har skolan med helgen att göra? ”Du får prata med henne” tycker han. Lillasyster glad i hågen berättar att hon och hennes kompis ska komma upp nu i helgen. Jag har aldrig ens träffat denna kompis?!  ”Jaha, men nu är jag inte hemma”, säger jag ”så ni får komma nästa helg”. Nej det går inte för dem har redan köpt biljetter och dem är inte ombokningsbara. Men det löser sig tycker hon, jag kan ju lämna färdriktning till lägenheten bara. (Hon har nämligen aldrig varit här än i min nya lya, jag har bott på många ställen.) Jag säger: ”Men alltså om du ska komma upp till mig så förväntar jag att du ringer mig i tid och frågar så jag är beredd.” ”Ja”, skrattar hon, ”så fel det kan bli.” Men jag ska inte oroa mig det blir jättebra ändå. Ja tro fan det! Två snorungar ensamma i min lya i Sthlm! Hur i helvete tänker min far?! Att han inte proppsar på att hon ska FRÅGA först honom och sen MIG om hon får åka. Nej, det är lättare att be mig stanna kvar. Nej! Helvete heller. Riktigt arg över detta (och orolig) hur ska det gå för dem, knäpper jag på tv:n. Det är tecknat på . En film. Lilla syster Kanin. Det är en ursnäll tecknad film om en liten fet kanin som suger på örat. Filmen lugnar mig som valium. Och jag önskar att vi kunde gå tillbaka i tiden. När min lillasyster var en ”fet liten kanin som sög på örat” och inte en ”jag åker vart jag vill när jag vill- ung dam” som tydligen styr över sina bägge föräldrar.

Ja! Jag blir helt jävla skit irriterad på människor som inte kan planera. Och dem här människorna tycks dra sig till mig som kåta tonårspojkar till en playboy tidning. Dem finns överallt; på mitt jobb, i min kompiskrets, i min familj..och jag drabbas av deras fruktansvärda brist på planeringsförmåga på alla möjliga sätt. Missförstå mig rätt jag är inte emot spontanitet, men spontanitet innefattar oftast att man gör något oplanerat som man ändå har lust med. Dålig planering innebär att JAG drabbas av att göra saker JAG inte vill och om man då inte kan ställa upp ja då blir dessa människor sura. Exempel på andras brist på planering och hur detta kan drabba mig är; att jag tvingas jobba efter 22.00 för att andra inte gjort klart sina grejer innan, eller att jag får sitta och göra andras jobb, för att dem inte planerar och arbetet måste göras och helt plötsligt har dem inte tid. Nej kors i taket, va fan dem timmarna personen satt och inte gjorde  ett skit då veckan innan? Då kanske personen hade kunnat göra det? Ja om dem hade lagt en plan där månadens arbete listats? Då vet dem ju, nu har jag tid, jag kanske kan ta tag i en punkt eller två på listan? Jävla skit!! Igår fick jag ett sms (igen) kl 22.00 om att jag hade fått ett mail och hjälp behövdes. HALLÅ?! Kom den här personen verkligen på det först vid 22.00 att hjälp behövdes? När personen vet att jag är sjuk och vill lägga mig tidigt? Vad hände mellan halv fem och tio? Planera tack! Om inte ditt liv så ditt jobb, så att andra arbetskamrater inte drabbas!!

Det var en gång en tid, för länge länge sedan, sisådär en 13 år sedan, när inte gemene kvinna/man hade mobiltelefon. Det här var en tid då man använde kalendrar och klockor, bärbara CD spelare (Exakt! mp3 fanns inte heller)och kamera. Mobiltelefon var för välbetalda affärsmän med stora portföljer i vilka det kunde finnas tillräckligt med utrymme att transportera mobiltelefonerna i. (För det var stora jävlar vi pratar om). På den tiden fick man använda minicall och man använde avancerade kodsystem som kan få dagens smsförkortningar att blekna i jämförelse. På enbart fem siffror kunde man lämna ett meddelande som löd tex; "Hej det är Anna, jag blir sen på grund av att jag bråkat med morsan. Kommer då och då istället." På den här tiden lyckades man bestämma planer med andra personer som innefattade att man faktiskt i ett och samma samtal bestämde tid och plats. Och allt som oftast var man i tid. Idag skulle detta aldrig kunna ske. Tid är något man löpande ringer upp polaren och informerar om; "Jag ringer när jag åker hemifrån" sen ringer man under resans gång; "Mm jag åkte förbi slussen nu borde vara där om tio minuter". Plats likaså: "Ja jag är vid Åhléns nu. Jaha har du gått mot NK, ja men jag kommer dit." Vid NK: "Hej nu är jag inne vid ingången. Mmm skoavdelningen, ja jag kommer". Vid skoavdelningen: "Står du vid stövlarna eller?"

Vid den tiden då alla inte hade mobiltelefon skulle aldrig något sådant här hända, man hade träffats för länge sedan. Jag skulle idag aldrig kunna gå tillbaka till den tiden och behöva ta ett konkret beslut om när och var vi ska ses och sedan även förväntas hålla det på pricken. Går jag hemifrån utan mobil, vänder jag bums och åker tillbaka, men man glömmer ju den inte såklart. Det är ju för fan mobilen! Där har man ju mp3 spelaren, klocka och kameran. Det enda jag inte använder  min kära mobil till är som kalender. Jag är en inbiten papperskalender användare. Och nu ska ni få ett grymt tips: På www.personligalmanacka.se kan man designa sin egen kalender. Jag fick hem min idag och jag är skit nöjd med den!! As snygg med alla funktioner jag vill ha, men det är ju klart det är ju jag som designat den ;).

De senaste två åren har jag träffat på killar som glatt berättar för mig saker som: "Nu har du höjt dig på min pluslista". Detta gör dem med en min och ett tonfall där de på något sätt förväntar sig att jag ska bli alldeles överlycklig av detta faktum. Som om dem tar det som något helt naturligt att alla tjejers högsta dröm skulle vara att avancera på just deras topplista. Det här gör mig så jävla arg. Hur fan har dem dragit slutsatsen att jag ENS VILL VARA med på deras lista? Vid sådana tillfällen har jag god lust att säga; Du seriöst jag skiter väl i din pluslista, jag eftersträvar inte på något sätt att avancera på den. Det märkliga med hela listgrejen är att det är bara killar som jag inte är tillsamans med som gör detta.  Och då undrar jag ju verkligen hur pass mycket självinsikt dem har? Jag menar HELLO! Jag har ju faktiskt någon va, såå vad får er att tro att jag ens vill vara på er lista? Det är som någon skruvad version av Pavlovs hundar där de tror att om de berättar och premierar mig för åsikter jag har genom att berätta att jag höjt mig på deras lista så kommer jag efter det ALLTID säga och tycka som då. Så jävla självbelåtet!

Nere hos pojkvännen nu i min gamla hemstad. Det är även en kollega till mig. Han skulle ner hit till helgen på grund av en flirt han har. Denna dam jobbar med motsvarande det vi gör i STHLM och på något höger och vänster hade de träffats och nu skulle han hit till henne och som han uttryckte det "nätverka horisontellt" . Iallafall. Idag var jag och pojkvännen ute på stan och chillade på en uteservering, när min kollega smsade och undrade var jag höll hus. Det visade sig att vi stod ca 50 meter ifrån varandra, så han kom över och sa hej. Grabben och jag hade ju hoppats att han skulle ta med sig den här bruttan över och säga hej, för jag iallafall var grymt nyfiken på hur hon såg ut. Han kom dock över själv och sa att jo helgen gick väl bra, men hon hade inte uppskattat att han hade berättat för mig att han skulle till min hemstad och träffa henne. Hon ville nämligen hålla det på en låg nivå och ville absolut INTE att någon på vårat kontor skule veta om detta. Fat chance baby, halva vår avdelning vet redan. Jag tycker det är så jävla illa!! Dejta för fan ingen på kontoret om du tycker att det är så jobbigt om andra vet, och gör du det så STRÄCK på ryggen och säg det. I stil med; "Ja vår kollega från STHLM ska komma ner och hälsa på mig i helgen.., men detaljer lämnas bara till de närmaste. "Det är ju  rent elakt att bjuda ner någon och sedan säga att han inte får lov att berätta om det. Det låter ju som om hon skäms över hans besök då. FY för att inte stå för saker!