Många anser det beundransvärt att kunna se helheten av saker och ting.

" Jag är en person som ser/fokuserar på helheten" hör jag ofta kollegor säga. Dem anser att detta är en bra egenskap och ett tecken på att de är personer som kan prioritera det viktigaste.  Men detaljerna då? Det är  från helheten vi kan dra mönster och trender, men det är från detaljerna vi finner det avvikande, det som leder till nyupptäckter. En gång läste jag att det ansågs viktigt att ha fina naglar på en anställningsintervju. Rekryterarna menade att via naglarna på den sökande kunde de bilda sig en uppfattning om hur denna personen var till sättet. Välvårdade, korta naglar speglade att personen var ordningssam, inte lat och hade fokus på detaljerna. Ändå verkar det som om detaljerna oftast får stå tillbaka för helheten. Själv gillar jag detaljerna och önskar att jag hade haft en ännu större fokus på dem. Alla kan se helheten anser jag, men det är bara den mest observante som kan se detaljen och det är trots allt detaljerna som bygger helheten.

För ett tag sedan (ca 1-2 år sedan) kunde man läsa i var och varannan tidning om det otroliga fenomenet att kvinnor har svårt att säga nej. Tidninsrubrikerna löd: "Kvinna lär dig säga nej!"  Stört tänkte jag. Vaddå svårt att säga nej. Jag har minsann inte svårt att säge nej. Tills jag flyttade, började på nytt jobb, och sakta men säkert insåg att jo jag har också svårt att säga nej. Jag vill alltid vara med på allt roligt. Och som den grymma planeraren jag är hinner jag med att göra massor. Tills man sitter här skit trött och tänker åh sova..Fast jävlans vad grinig jag var när jag var sjuk och var tvungen att sitta hemma och ha tråkigt för två veckor sedan. Detta mega kompenserade jag med att denna veckan vara ute och festa 2ggr, övningsköra och fika två kvällar och nu middag ikväll. Och imorgon så har jag bokat in övningskörning igen och så ska jag ju resa iväg! Har inte packat och strykit..kände redan i onsdags att jag var trött och behövde vila, men men inte kan man väl tacka nej till två roliga kvällar till? Och jag har haft supertrevligt ikväll med min roliga kompis karriäristen. Så ja kan man inte tacka nej till skoj ja då får man helt enkelt stupa i säng trött varje kväll, vakna till en tom kyl (för när skulle jag ha haft tid att handla?) och vila ja det får man göra när man blir sjuk igen. Lyxproblemen är de bästa problemen ;). Och jag är trots allt  i gott sällskap med att inte kunna säga nej.

Som jag skrev igår var jag alltså på min halkkörning igår som jag klarade! Det var faktiskt väldigt roligt och jag hade inte behövt oroa mig för den som jag hade gjort. Men jag har faktiskt gjort halkan en gång för 11 år sedan och då var det INTE roligt det minsta. På den tiden så hade inte dem bilarna man använde på halkan ABS broms så min riskupplevelse blev att jag spinnade av vägen, rev up en gräsmattta, upp på nästa väg och sedan spinna runt där. Sjukt illa med andra ord. Bilen snurrade runt as mkt och riskledaren var vansinnig att jag inte hade hållt 70km/h utan närmare 90 km/h. Igår var det dock kul- tack vare ABSen. Sedan fick man en hel del annan ögonöppnande info på köpet. Som t.ex att min astunga- mongo- väska som jag släpar på varje dag till jobbet och slänger in i baksätet på bilar väger närmare 300 kg vid en krock. Bye bye huvud alltså! Ska definitivt sluta upp med att lägga saker på baksäten. Sedan fick jag även en liten diss. Killen jag körde med var 19 år.  Han frågade om jag tyckte att det skulle bli kul att göra halkan och jag berättade då om historien för elva år sen.."ELVA ÅR?!" utbrast han. "Vaddå hur gammal är du egentligen?" undrade han, med en onödig betoning på gammal. "Eh vaddå 29" sa jag. Det hade han inte trott vilket ger pluspoäng till darlingen för att han trodde att jag var yngre. Minus dock för det bestörta och för betoningen på gamla. Snyt dig i barnbidraget plutten! VAFAN 29 är väl ingen ålder?! Avslutade dagen med att fira mitt 2/3 körkort med min kompis fotbollsdomaren på "Bara Vi", där jag kunde beställa en HEL kastrull med musslor till bara lilla 29 åriga mig. ;)

Ingen i min omgivning skulle beskriva mig som blyg. Tvärtom. I vissa situationer dock, situationer där man är  i en ny miljö, är det ju dock vanligt att bli blyg/ osäker och då kan även jag bli lite blyg.

Sitter nu och väntar på att få göra halkkörningen. Tog mig hit en timme före utsatt tid för att var säker på att hitta hit. Givetvis anlände jag först. Slängde av mig jackan, paraplyet och gick in på toaletten. Så hör jag hur folk börjar dundra in. Det dundrar högt. Tänker va fan är det en hel bataljong som kommit in i byggnaden eller?

Öppnar dörren. Japp! Ca 20 killar från militären, äldre så de måste vara yrkesmilitärer. Alla tystnar tittar på mig. Jag tittar på dem. Inser att en klunga av dem satt sig på min lilla markerade plats. Min jeansjacka ser liten och ensam ut, bredvid camouflage-grabbsen. Jobbigt. Måste gå fram och säga i hög stadig röst; "Ursäkta men kan jag rycka mina grejer kanske?" Ja självklart tycker dem, men du kan få plats här. Tack, men nej tack säger jag. Ska jobba lite, drar mig mot ett tomt bord. En kvart senare dundrar alla ut. Fan vad fjantigt egentligen. Jag hade ju inte tyckt att det var jobbigt om det hade varit 20 vanliga civila människor i lokalen, när jag kom ut ur badrummet. Men mötas av 20 militära män i uniform, nix inte bekvämt alls. Sjukt lättad över att dem drog och att jag nu kan få göra halkan med vanliga  personer. Personer i HM kläder och dyl. ;)

Eller varför har man så svårt att erkänna att man har fel? Varför envisas man ibland med att diskutera och förklara sin ståndpunkt för andra som bara inte vill/kan förstå? Varför slösar man sin tid och energi? Och varför är det så att man alltid har någon motvalls jävel i sin omgivning som bara MÅSTE säga emot för sakens skull JÄMNT. Blä.

Vi bygger vår identitet genom en blandning av valda egenskaper och yttre attiraljer såsom, yrke, intressen, kläder och prylar.  Vi stämplar egenskaper som bra eller dåliga. Beroende på vad för identitet vi strävar efter. Egenskapen av att vara pratsam och social, kan av två skilda personer beskrivas som att; personen är trevlig och utåtriktad, eller uppmärksamhetssökande. Likaså kan man kalla en person för en livsnjutare eller bohem. Det hela beror på hur personen som dömer, själv värderar en viss egenskap. Och givetvis så värderar vi de egenskaperna vi själva besitter, för att bygga vår identitet, högre än andra egenskaper.

 Jag har funderat lite på detta.

Tänk om jag from nästa vecka skulle träna mer, se på sport ibland, vara mer fokuserad på måttlighet i mat och dryck, bli en morgonmänniska. Utstråla en mer naturlig look. Ha på mig mer jordnära färger. Bli mer av en pedant. Vem skulle jag vara då? Hur skulle andra se mig då? Skulle jag fortfarande vara en rockbrutta? Skulle jag/andra se mig som samma person eller som en helt annan person? Skulle jag må bättre/vara lyckligare/ bli deppad/känna skillnad alls? Skulle dessa ändringar påverka hur andra uppfattar mig? Ja förmodligen. Men kan vi vara säkra på att den bilden andra har om oss, är samma bild som vi själva har om oss. Lite sugen faktiskt på att göra ett litet experiment och göra en liten personality change, ett tag, bara för att se hur andra reagerar..

Mina senaste måndagar har varit så usla. Det har varit såpass att man tänker ska HELA jävla veckan suga såhär? Igår dock bröt jag trenden med att partaja loss i Gamla Stan.  Finns få saker som kan bli så kul som ett lite halvt oplanerat partaj. Det kanske är det som är hemligheten, i att få till en bra vecka. Roligaste grejen som kom fram under kvällen var att en av mina kollegor är släkt med en av våra största dansbandsstjärnor.  Och detta kom fram under en lekomgång av "jag har aldrig". Det intressanta med den leken är (förutom att det är extremt pubertalt) att dem flesta som leker den inte verkar ha förstått att  lekens poäng är att få reda på saker om andra. Istället tar dem det som en chans att få berätta om saker som dem vill ska komma fram. Sexuella eskapader till exempel. Hehe en hel del kul vet man nu om andra. Så partaja på måndagar, men låt bli "jag har aldrig leken". I allafall om du är ute med kollegor, eller gör som jag; Se till att var nyktrast  och nej DRICK inte på all crazy shit även om det är sant ;)

Fikade idag med mamma på ett café och noterade då att min all time favorite lärarinna på gymnasiet var där. Hon var inte bara min favorit utan hela klassens. Det som var riktigt synd, var att hon inte verkade inse hur omtyckt hon var. Jag kommer ihåg att när jag tog studenten gick jag fram till henne och sa att hon hade varit min bästa lärare, men hon svarade mig lite hånfullt något i stil med att idag säger ni det till alla. Jag tog illa upp, men insåg sedan efter några år att det var hennes sätt att vifta bort en komplimang som förmodligen satte hennes egna dåliga självbild i fokus. Min lillasyrra går idag på samma gymnasieskola som jag gjorde, men det är en hel del år mellan oss. Vi pratade lärare och skola en dag och förvånades båda av att hon var kvar min favvis lärarinna! Men det var inte det som var det mest underliga. Hon var numer den mest oomtyckta läraren på skolan. Känd för att vara jätte elak. Lillasyrrans tes var att hon nog hade blivit förstörd av alla jävla elever som var skoltrötta små svin och jag köpte förklaringen. För ett tag sedan satt vi och pratade återigen om denna lärarinna och jag berättade mer utförligt om hur grym hon hade varit och alla roliga skämt hon hade berättat och saker hon hade gjort. Lillasyrran svarade att hon fortfarande gjorde samma saker. Dessa saker däremot verkade dem inte alls uppfatta som coolt, utan som oproffsigt, tråkigt och töntigt. Kan det vara så att vår perception av andras agerande helt enkelt kan ändra sig så radikalt från år till år? Är det så att nästa gång jag sitter och dissar en föreläsning eller ett seminarium som tråkigt och kasst har det i själva verket ansetts som lysande av andra innan. Är helt enkelt gårdagens hjältar, morgondagens töntar?